Storstaden är en magnet. Den drar till sig människor för att den är spännande och dynamisk, och för att den både erbjuder fler olika sorters jobb och fler kulturkickar. Men, som DN beskrivit på nyhetsplats i ett par reportage, Stockholm är också en stad där inkomstskillnaderna har ökat de senaste tjugo åren.
Utvecklingen har varit likartad under socialdemokratiska och borgerliga regeringar, liksom under S- och alliansstyren i kommunen. Att lönerna spretar mer är en vanlig trend i större städer i västvärlden.
Undersökningar har belyst en allmän tendens att globaliseringen och kunskapssamhället ökar inkomstskillnaderna. Kraven växer på specialkompetens, på allt från dataexperter till internationellt erfarna företagsledare. Före avregleringarna i slutet av 80-talet hade Sverige knappt en finansmarknad.
Relativt sett lägre löner i vissa ytterstadsområden speglar att koncentrationen av invandrarfamiljer har ökat där, men också att människor inte sällan valt andra stadsdelar när de fått bättre ekonomi.
De som har bäst råd bor ofta också mest centralt. Vänstern skyller gärna på bostadsrättsomvandlingarna i innerstan. Men samtidigt som hyreslägenheterna därmed blev färre gav omvandlingarna en större bostadsrättsmarknad. Efterfrågetrycket ökade ändå, på grund av ekonomisk tillväxt och inflyttning, och därmed fortsatte priserna att stiga. Hyrorna i innerstan har också på senare år tillåtits krypa uppåt en aning.
Men är denna utveckling i sig dålig eller orättvis?
Löneskillnader behöver inte vara orättvisa. Alla tycker säkert ibland att chefen är snål, saknar omdöme eller inte uppskattar kvinnor. Men olika löner avspeglar faktiskt också att efterfrågan på vissa färdigheter är större än tillgången.
Att höjden av rättvisa skulle vara billiga hyresrätter i innerstan är inte heller sant. Sedan hyresregleringen infördes efter andra världskriget har bostadskostnaden hållits låg innanför tullarna genom att den subventionerats av stockholmare utanför. Hyresgäster i innerstan har i decennier varit en privilegierad grupp som vägrat släppa sina godbitar.
Bruksvärdesprincipens tillämpning ledde till att det inte lönade sig att bygga hyresrätter utan allehanda statliga subventioner. Marknaden sattes ur spel, och konsekvensen blev köer och bostadsbrist – i vissa stadsdelar.
Det är bra om det finns både hyres- och bostadsrätter att välja mellan, i innerstan såväl som i förorterna. Men om inte både hyror och bostadspriser beror på hur många som är intresserade blir följden en snedvriden marknad som gynnar insidern med sitt på det torra.
Olikheter som beror på diskriminering eller brist på lika möjligheter är däremot dåliga. Det måste gå att röra sig i Stockholm: mellan olika stadsdelar, bostadsformer och jobb. Det måste gå att göra karriär inom de områden man önskar med hjälp av egna ansträngningar.
Alla ska ha samma chans i skolan, men det ska också vara viktigt för alla att klara sina studier och skaffa sig adekvat utbildning. Ekonomin måste få växa så att jobben räcker till, och de som vill och vågar starta egna företag ska uppmuntras.
Och visst ska det byggas bostäder. Särskilt gott om plats är det inte längre i Stockholms stad, men regionen rymmer många fler hus. Att bygga bort bostadsbristen, som en gammal vänsterklyscha lyder, är däremot omöjligt. Alltför många vill bo både mer centralt och större än vad som får plats.
I takt med att Stockholm växer får sannolikt fler längre resväg till jobbet. Men en bostadskarriär börjar alltid någonstans. Och alla kan inte bo i innerstan.