Sverige var länge den motvilliga EU-medlemmen. Helgens val visar att vi till sist blivit som andra. Det är bra men inte tillräckligt – för hela EU har ett demokratiproblem.
Årets EU-val kan bli ihågkommet som valet där Sverige satte punkt för folkomröstningsstriden. Huvudfrågan är inte lägre ja eller nej utan hur vi vill påverka EU:s politiska inriktning.
Att fler svenskar har funnit det meningsfullt att rösta är också ett gott tecken. Men glädjen över att det svenska valdeltagandet stigit från 37 till nästan 44 procent grumlas av att trenden i EU som helhet går i motsatt riktning. Sverige passerar ett EU på nedgång från 45,5 till 43 procents valdeltagande.
Siffrorna är ett misslyckande för Margot Wallström. Som kommissionens vice ordförande och huvudansvarig för kommunikationsstrategin bär hon ansvaret för det fallande valdeltagandet på samma sätt som en partisekreterare måste ta på sig skulden när ett parti tappar röster.
Ska man vara rättvis måste dock ansvaret fördelas bredare och orsakerna sökas djupare. Avståndet till Bryssel är stort för de flesta EU-medborgare. Och just därför måste alla som verkar inom EU-systemet ständigt leva med frågan hur klyftan ska kunna överbryggas.
Till en del handlar det om att finna lösningar av teknisk natur. Information måste göras mer lättillgänglig och begriplig: Vad kan göras åtkomligt för alla på internet? Hur kan EU-institutionerna underlätta massmediernas bevakning?
Sådant kan en kommissionär med information som sitt ansvarsområde påverka. Men det som gör uppgiften så svår är att kommunikation snarare är en aspekt av beslutsprocessen än en helt egen uppgift.
Det som gjort demokratin till ett så framgångsrikt politiskt system på den nationella arenan är att den har en enkel grundidé men till sin praktik utgörs av ett subtilt nätverk av samverkande krafter.
I botten finns den kraftfulla egalitära principen: en person, en röst. Men det är först när det finns en opartisk rättsapparat och en vital offentlig debatt som demokratin fungerar väl.
EU har en fantastisk styrka i sitt rättsliga ramverk. Men medan sambandet mellan röst och ansvar i den nationella demokratin är rakt och starkt är det inom EU både krokigt och diffust.
I ett riksdagsval kan vi alla säga nej till en regering som vi anser ha företrätt Sverige på ett dåligt sätt i EU. I valet till EU-parlamentet däremot är vår egen röst inte på något självklart sätt en del av ansvarsutkrävandet.
EU-valet är i allt väsentligt ett personval. Sådana har sitt värde. Men att möta nya kandidater i varje val kräver mer än att ta ställning till gamla välkända partier. Och när valhandlingen varken kan leda till en regerings eller en presidents avgång försvagas väljarens känsla av att valet är på riktigt.
Det är ofånkomligt att valdeltagandet blir lägre i ett system av det slag som EU skapat. Men vi kan och bör ändå nå längre. Utgången av EU-valet i Sverige kan tolkas som att väljarna belönade partier som var tydliga och verkligen talade om frågor som gäller EU. Om förlorarna tar fasta på det skulle Sverige rent av kunna bli ett inspirerande exempel för andra EU-länder.
DN