Det finns minst två Barack Obama. Den ene har under sin presidenttid drivit igenom en viktig sjukförsäkringsreform och ett stort stimulanspaket för ekonomin, i hård konfrontation med den republikanska oppositionen. Den andre kunde i december, efter ett förkrossande valnederlag för Demokraterna i mellanårsvalet till kongressen, samarbeta över blockgränserna för att få saker gjorda.

Medan den första rollen gjorde Obama djupt impopulär har den andra återgett honom hyfsade förtroendesiffror.

När presidenten natten till onsdagen höll sitt årliga tal om tillståndet i nationen försökte han spela båda rollerna samtidigt. Han talade om samarbete, men backade inte på några politiska punkter. Han hänvisade till andan i december, men lät som om kompromisser får ske på hans villkor. Något verkligt försök att erövra det politiska mittfältet, som Bill Clinton efter Demokraternas valnederlag 1994, gjorde inte Obama.

På många sätt lät budskapet sympatiskt. Att satsa på forskning, skola och infrastruktur är nödvändigt i en globaliserad värld, inte bara för att möta utmaningen från Kina. Ingen kan invända mot en uppfordran att hylla duktiga naturvetare likaväl som tunga stjärnor i amerikansk fotboll. Utan tvivel behöver USA både alternativa energikällor och bredband.

Samtidigt är programmet en önskelista med både ekonomiska och politiska problem.

När Obama säger attfri företagsamhet driver fram innovationer betonar han i samma andetag hur mycket staten betyder för utvecklingen. Att stödja till exempel forskning är nog så viktigt. Men Obamas förkärlek för en ständigt växande stat var en viktig förklaring till fiaskot i kongressvalet. Och även om man kallar federala satsningar för investeringar måste de betalas.

Den förre presidenten George W Bushs krig, slappa finanspolitik och lättsinniga skattesänkningar grävde ett stort hål i statsbudgeten. Finanskrisen fick botten att gå ur. Dagens federala budgetunderskott på nästan 10 procent av BNP hotar att bli ännu större i takt med att de äldre blir fler och pensions- och sjukvårdskostnaderna ökar.

Åtstramningar får inte knäcka konjunkturen i sin linda. Och visst talade Obama om vikten av att på sikt minska underskottet. Men att frysa de federala utgifterna i fem år i stället för tidigare utlovade tre är inte ens början på en strategi. Om pensioner och sociala förmåner sa presidenten bara att ingen skulle drabbas av försämringar. Detta är ohållbart och förstör trovärdigheten kring hans ”investeringar”.
Republikanerna är dock inte ett dugg bättre. De fabulerar högljutt om hur mycket som ska skäras i den statliga byråkratin, men vågar inte heller ställa sig bakom de nedskärningar och reformer som behövs. Efter Obamas tal kom dessutom två svar från partiet, ett officiellt och ett från den populistiska Teapartyrörelsens representant. Att löda ihop en begriplig linje av de båda är sannerligen en utmaning.

När Obama gjorde upp med oppositionen i december handlade det om förlängda skattesänkningar i utbyte mot ytterligare ett ekonomiskt stimulanspaket. Samarbetet spädde således på budgetunderskottet. Inget vet däremot om partierna klarar att göra upp om impopulära nedskärningar.

Obama nämnde sin egen skuldkommission, där en blocköverskridande majoritet lagt vettiga förslag om allt från pensioner till skatter och försvar. Men inte heller denna gång gav presidenten något konkret stöd. Det är illavarslande.
Snart börjar presidentvalskampanjen inför 2012. Valår brukar dessvärre inte vara kompromissernas tid.

DN 27/1 2011