Att välskötta friskolor kan gå med vinst är bara bra. Problemet är att den snabba expansionen kan försvaga de offentliga skolorna – och vi behöver dem också.
Ibland går det fort. Alldeles för fort. Dagens Nyheters skildring tidigare i veckan (24/2) av hur friskolekoncernen Thorengruppen startat skolor som den inte haft lokaler till är både upprörande och deprimerande läsning. Företagets ambition att växa snabbt har satts före omsorgen om eleverna. Följden har blivit en riktigt dålig start på utbildningen.
Friskolesektorn har under några år växt så det knakar. Nyheter som den om Thorengruppen leder därför vidare mot den större frågan: Är det så här det går till? Har friskolorna blivit en bransch för lycksökare?
Som beskrivning av hela Friskole-Sverige vore det djupt orättvist att påstå något sådant. Där finns bland lärare och rektorer, grundare och ägare såväl stora kunskaper som ett starkt engagemang. Men att något förändrats är samtidigt
uppenbart.
När friskolereformen genomfördes 1992 var syftet att ta till vara engagemanget som fanns i de fristående skolorna och att ge dem stabila villkor för sin verksamhet. De skulle inte tvingas leva på nåder i det stora offentliga systemets marginal. Att det fanns personer med egna idéer som ville pröva andra vägar och erbjuda alternativ till den offentliga skolan skulle inte motverkas utan bejakas.
Små verksamheter drivna av eldsjälar finns alltjämt. Trenden på senare år har dock gått mot stordrift och kortsiktigt ägande. Riskkapitalbolag har gått in i branschen. Som alltid är affärsidén att rationalisera verksamheten för att några år senare kunna sälja med god vinst.
Det behöver inte vara något ont i det. Att illa skötta företag städas upp och får en mer rationell drift innebär ökad produktivitet. Men får vi samtidigt skolor som ger eleverna en bättre utbildning? Det är möjligt – men inte alls självklart.
Det är inte vinsten som är problemet. Att skolor som sköts väl och blir uppskattade av eleverna kan expandera är bara positivt. Det är hastigheten som är oroande, att ingen riktigt har kontroll över utvecklingen.
I dag går 11 procent av grundskole-eleverna och 22 procent av gymnasie-eleverna i friskolor. Alltjämt är alltså den offentligt drivna skolan mycket större än friskolesektorn. Men frågan är inte längre om alternativ ska finnas utan om det finns en gräns där det inte längre än önskvärt och rimligt att friskolornas andel ökar ytterligare.
Om en friskola läggs ned eller en elev inte vill gå där är det kommunen som har det yttersta ansvaret för eleven och skyldighet att bereda plats i en kommunal skola. Där finns den yttersta gränsen för hur långt friskoleexpansionen kan gå. Och långt innan man kommit dit kan den kommunala skolan bli så liten och försvagad att det får negativa konsekvenser för kommunens möjligheter att erbjuda en god skolutbildning.
Regeringen har inte varit helt passiv inför denna utveckling. Den nya skollagen som träder i kraft i sommar ger Skolinspektionen större befogenheter att ingripa mot skolor som vansköts, både kommunala och friskolor.
En parlamentarisk utredning är också på väg att tillsättas som ska se över regelverket. Ytterligare skärpning av kontrollen är det mest sannolika utfallet av det arbetet. Det kan behövas. Men sanningen är att ingen hittills kunnat ge något riktigt övertygande svar på vad som ska göras.
Ett förbud mot vinst skulle slå hårt mot många väl fungerande skolor. Kontroll är i praktiken svår att få effektiv. Och låter man bara utvecklingen fortgå kan den
offentliga skolsektorn hamna i en neråtgående spiral.
DN 27/2 2011