En regeringsförklaring innehåller av tradition fler stora ord än konkreta förslag. Statsminister Fredrik Reinfeldts senaste upplaga, framförd vid riksmötets öppnande, var inget undantag. Det mesta ska bli mer, större och bättre. ”Vårdgarantin ska stegvis stärkas”, och så vidare.
Icke desto mindre innehöll regeringsförklaringen ett antal nya och nödvändiga utgångspunkter. Det faktum att alliansregeringen nu styr i minoritet innebär ändrade förutsättningar och utmaningar.
Regeringen sätter på pränt att ”breda och ansvarsfulla lösningar” ska eftersträvas, och den spikar också en sändlista med prioritetsordning. Det bör gå att diskutera med Miljöpartiet, ibland med Socialdemokraterna. Däremot ska varken Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna vänta sig några mejl från Reinfeldt.
Detta kan tydas som ett sätt att bryta upp det rödgröna samarbetet, liksom att ge även Vänstern etiketten ytterlighetsparti. Men det kan också ses som en beskrivning av verkligheten, för allianspartierna har faktiskt inte mycket gemensamt med Lars Ohly.
Statsministern betonar ännu en utgångspunkt: budgetlagen gör det möjligt för en minoritetsregering att få igenom det mesta av sin ekonomiska politik. Även om de rödgröna partierna lägger fram ett gemensamt budgetförslag måste Sverige-demokraterna rösta för det i sin helhet för att regeringens proposition ska falla. I så fall utbryter kaos, men det förefaller fortfarande inte sannolikt.
Annars tänker regeringen orientera vidare efter den kända kartan. Alliansens valmanifest var också tämligen rent från omvälvande idéer, dels för att flera viktiga strukturreformer genomfördes redan förra mandatperioden, dels för att det ekonomiska utrymmet i finanskrisens kölvatten ännu är begränsat.
Det blir lite torftigt, lite trist. Men att proklamera högtflygande planer i det rådande parlamentariska läget skulle te sig fantasifullt.
Nyckelorden i regeringsförklaringen är ansvar och arbetslinjen, precis som förut. Sverige klarade finanskrisen bättre än de flesta andra länder genom att de offentliga finanserna var goda från början och regeringen fortsatte värna dem. Att sysselsättningen steg under mandatperioden, trots lågkonjunkturen, är imponerande. Att pressa tillbaka arbetslösheten nu när tiderna blir bättre måste stå högt på dagordningen.
Inte allt blev perfekt från början när sjukförsäkringen gjordes om, och det är klokt att regeringen markerar att regelverken ska ses över. Om oppositionen bidrog med konstruktiva förslag i den parlamentariska utredningen om socialförsäkringar vore det också välkommet.
De som har varnat för en anpassning av invandringspolitiken efter SD:s önskemål hittar inga tecken på det. Regeringen fortsätter på den linje som gällt, med större möjligheter till arbetskraftsinvandring och insatser för att fler utrikes födda ska kunna jobba. Och ”Sverige ska ha en human, rättssäker och ordnad asylpolitik”.
Fredrik Reinfeldt behåller stommen i laget som ska driva regeringspolitiken framåt. Fem ministrar byts ändå ut. FP, C och KD får behålla samma antal statsråd, men Moderaternas styrka ökar i alla fall genom att regeringen utökas med två platser. M får också hela makten i finansdepartementet. På så sätt kan de mindre alliansbröderna kalla sig nöjda, samtidigt som den moderata valframgången speglas i regeringens sammansättning.
Det är en hygglig kompromiss, men Fredrik Reinfeldt hade lika gärna kunnat avstå från att ta in fler moderata ministrar. Alltför stor dominans för Moderaterna är inte bra för harmonin i regeringen.