Trots att det ekonomiska läget i Sverige snabbt förbättras håller Mona Sahlin fast vid budskapet ”för lite och för sent”. Därmed fjärmar hon sig från både verkligheten och väljarna.
Att lyssna på Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin är att kastas mellan två skilda världar. När statsministern talar befinner man sig i föregångslandet Sverige. Vårt land är ljuset i en annars mörk värld som plågas av den värsta globala ekonomiska krisen sedan 1930-talet. Att vi nu står starka beror på att regeringen höll hårt i pengarna och avvisade kraven på utgiftsökningar från oppositionen och olika särintressen.
Så fort oppositionsledaren Mona Sahlin öppnar munnen slungas lyssnarna till ett land som ser helt annorlunda ut. Där råder massarbetslöshet. Regeringen reagerade för sent och gjorde för lite för att dämpa den ekonomiska nedgången. Samtidigt har den sprätt i väg lånade pengar till skattesänkningar åt de redan privilegierade. Klyftorna ökar medan regeringen visar total oförståelse för vad solidaritet innebär.
Striden står om verkligheten, eller rättare sagt om hur vår verklighet ska tolkas. Är Reinfeldts Sverige föregångslandet eller landet som glömde innebörden av ordet solidaritet?
Naturligtvis finns många var och en för sig möjliga tolkningar. Låginkomsttagare i branscher med hög arbetslöshet kan tycka att det är orättvist att läkare inte alls fått så stora höjningar av a-kasseavgiften som de själva. En del av de långtidssjuka som tvingas söka jobb kan känna sig ifrågasatta i stället för uppmuntrade att försöka komma tillbaka till arbetsmarknaden.
Men om man ser till helhetsbilden, till hur Sverige klarat den ekonomiska krisen, talar alltmer för regeringen.
Samma dag som riksdagsdebatten ägde rum kunde man läsa i tidningarna att 25 av EU:s 27 medlemsländer har så stora budgetunderskott att EU-kommissionen kräver åtgärder. Bara Estland och Sverige har klarat att hålla budgetunderskottet nere på acceptabel nivå.
I går kom också nya siffror från Riksgälden som visar att budgetunderskottet snabbt faller. Större statsinkomster och mindre utgifter för arbetslöshet bidrar till att budgetunderskottet i år inte ser ut att bli mer än 14 miljarder kronor, en minskning med 39 miljarder jämfört med föregående prognos.
Det är inte Reinfeldt som skönmålar. Vid en jämförelse med hur andra länder hanterat den ekonomiska krisen framstår verkligen Sverige som ett ljus i mörkret.
Den borgerliga regeringen kan inte ensam ta åt sig äran för det. De statsfinanser som regeringen Persson lämnade efter sig för fyra år sedan var i gott skick. Det var heller inte självklart att regeringen skulle få rätt i frågan hur krisen bäst skulle hejdas. Även många oberoende ekonomiska bedömare var under 2009 oroliga för att krisen skulle bita sig fast om den ekonomiska politiken inte blev mer expansiv. För ett år sedan var Sahlins ord om ”för lite och för sent” en kritik av regeringen som många instämde i.
Men Sahlin har inte hängt med. Hon håller fast vid ett budskap som tiden sprungit förbi. Klyftan mellan hennes bild av Sverige och den som människor känner både från medierna och från sin egen vardag vidgas snabbt.
Samtidigt som regeringen nu står stark när det gäller ekonomin visade dock riksdagsdebatten att alliansen är sårbar. Jan Björklund, som fick debattera skolfrågor med både Lars Ohly och Maria Wetterstrand, kunde glädja sig åt att få spela på hemmaplan. Men både Maud Olofsson och Göran Hägglund har påtagliga problem. Ingen av dem har i dag något övertygande svar på varför väljare den 19 september ska lägga sin röst på just Centern eller Kristdemokraterna.
DN 17/6 2010