I slutet av denna månad är det meningen att ett nytt huvudavtal på arbetsmarknaden ska vara i hamn. Det ska ersätta det över 70 år gamla Saltsjöbadsavtalet från 1938, vilket är en händelse som ser ut som en tanke då vi samtidigt är på väg in i den värsta ekonomiska krisen sedan just 1930-talet.

Den historiska parallellen förpliktigar och trycket på fack och arbetsgivare borde vara starkt när de träffas i morgon för att diskutera parternas respektive förhandlingsbud. Saltsjöbadsavtalet var en konstruktiv lösning på dåtidens problem och blev en grundstomme i den svenska modellen. Kan vi kanske vänta oss något liknande denna gång?

Den viktigaste frågan i förhandlingarna rör arbetsrätten. Sedan 1974 regleras den i lagen om anställningsskydd (las), vilken arbetsgivarna nu vill luckra upp. Det är framför allt bestämmelserna om att anställningstid ska vara avgörande vid uppsägning till följd av arbetskraftsbrist – i dagligt tal principen om ”sist in, först ut” – som företagen vill ändra.

Det finns goda skäl för en översyn av denna bestämmelse. Mycket har hänt på arbetsmarknaden sedan 1970-talet. Utbildningskraven har skärpts och arbetsmarknaden har allt mer kommit att domineras av tjänstesektorn. Löntagare är inte utbytbara på samma sätt som för 35 år sedan.

Det är fullt rimligt att en arbetsgivare inte hur som helst ska kunna sparka sina anställda. Det bör krävas sakliga skäl för uppsägning. Men begreppet ”saklighet” borde kunna innefatta fler faktorer än anställningstid – som utbildning, skicklighet och kompetens.

I en omfattande kris, som den vi just nu befinner oss i, kan det vara avgörande för ett företags överlevnad att kunna behålla personal med speciell kompetens. Det gäller inte minst för små och medelstora företag som verkar i kunskapsintensiva branscher.

Alternativet till dagens las-regler är inte något ”Vilda Västern” på arbetsmarknaden. Före 1974 reglerades uppsägningar i avtal mellan parterna i stället för genom lag. Väldigt lite talar för att denna ordning inte skulle kunna återinföras.

Genom, helst lokala, avtal skulle man kunna uppnå ett regelverk som är bättre anpassat till verkligheten. Behovet av anställningsskydd ser väldigt olika ut för en industriarbetare i landsorten och en börsmäklare eller journalist i Stockholm. I de branscher där las gör som störst skada – exempelvis i den högutbildade tjänstesektorn – är behovet av anställningsskydd rent av som lägst. Även utan las skulle turordningsreglerna kunna behållas – kollektivavtalsvägen – för särskilt utsatta grupper.

Las kan visserligen avtalas bort redan i dag. Det är en orsak till att frågan över huvud taget kommit upp i förhandlingarna om ett nytt huvudavtal. Men fackföreningarnas benägenhet att se till företagens behov och lokala omständigheter varierar starkt. Den rigida principen om ”sist in, först ut” är på många håll fortfarande utgångspunkten vid uppsägningar.

Det skadar företagen och hämmar rörligheten på arbetsmarknaden. Med ett avskaffande av las skulle arbetsgivarna kunna behålla nyckelkompetens och samtidigt bli mindre försiktiga vid nyanställningar. Fler skulle också våga byta jobb när rädslan att ”hamna sist i kön” försvinner. Paradoxalt nog skulle en sådan nyordning stärka både fackets roll och samarbetsklimatet på arbetsmarknaden.

Här borde det finnas en öppning för en ny Saltsjöbadsanda. Arbetsmarknadens parter har i förhandlingarna om ett nytt huvudavtal en unik möjlighet att dels återta initiativet från politikerna – som intagit en märkligt passiv attityd till frågan – och dels anpassa arbetsrätten till dagens verklighet.

 DN