I väntan på politik

Mycket till tvåårsjubel för partiordföranden blev det inte. I lördags fann sig Eva Rundkvist, S-politiker i Upplands-Väsby, föranledd att skapa en digital affisch med texten ”Bloggare för Mona” i kanten av en porträttbild på partiledaren. Rundkvist bad om vidare spridning.

Flera nätskribenter anslöt sig, som Nathalie Sundesten Landin med motiveringen: ”Jag tycker inte att vi ska göra som idrottsvärlden och byta ut förbundskaptenen/lagledaren när det går halvbra, lite knackigt eller uruselt. Vi har ju för bövelen inte ens spelat final (riksdagsval 2010).”

Knackigt eller uruselt – i den undersökning av förtroendet för partiledarna DN redovisade i går sa sig bara 30 procent ha stort eller mycket stort förtroende för henne. Förvisso inte socialdemokratiskt bottenrekord, Göran Persson nådde ner till 28 procent. Men det var efter Katastrofkommissionens tsunamirapport.

Några av Sahlins försvarare talar om sexism, att sura gubbstötar inte tål starka kvinnor. För enstaka personer är det säkert så. Mot tesen talar dock att tre av de fyra i partiledarnas förtroendetopp är kvinnor. Först kommer Moderaternas Fredrik Reinfeldt med 52 procent, därefter kommer Maud Olofsson, C, (33), Mona Sahlin, S, (30) och Maria Wetterstrand, MP, (29) som ligger före fyra män.

Mona Sahlins opinionsproblem beror framför allt på att hon inte kan ge konkreta besked. Det håller inte att anklaga regeringen för passivitet när man inte själv har mer än svävande utsagor att komma med. Och att Socialdemokraterna inte har det beror inte bara på Sahlin. Det beror på att partiledningen efter förlustvalet bestämde sig för att lämna Perssons ledarstil; bort peka med hela handen, peta med fingret i magen och dunka i ryggen. In lyssna länge på suset från gräsrötterna.

Partiet lyssnar och samråder, lyssnar lite till och läser rådslagssvar. Föga blir bestämt före partikongressen i höst. Men därmed är politiken ändå inte färdig. Först när Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har enats om ett gemensamt regeringsprogram under våren valåret 2010 finns den fasta grund som krävs för att ge talarna tryggheten av konkretion.

Oppositionspolitiker måste kunna ge rimliga alternativ. Den som bara kritiserar kan avfärdas som gnällspik, som Sahlin i duellen med Reinfeldt i sista ”Rakt på med K-G Bergström” i tisdags. En debatt som s-bloggare såg som jämn eller som en knapp seger för Sahlin medan blåbloggare talade om spel mot öppet mål – Sahlins.

 Politikens innehåll är viktigast för varje politiker. Men det är inte allt. I så fall skulle Miljöpartiets två språkrör, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson, hamna på samma procent. Men hon har 29 och han 22. Skillnaden handlar om utstrålning. Wetterstrand ser gladare ut när hon berättar vad hon vill, argare ut när hon kritiserar. Hon visar att politik är lustfyllt, inte en martyrens plikt.

En gång i tiden, före Toblerone, lyste samma glädje om Mona Sahlin. De som fann henne lättviktig då gör det än – otur för Sahlin att många av de eviga motståndarna är partikamrater – men andra som var med då saknar piggheten och nyfikenheten. För sin egen skull och för Socialdemokraternas måste hon hitta den igen. Hon kommer aldrig att bli en solenn statsminister Sahlin. Hennes möjlighet är att bli statsminister Mona.

DN