Huvudledare

I väntan på politiken

En del påstår att de nya Moderaterna är fixerade vid jobben, sa statsminister Fredrik Reinfeldt, och bekräftade sedan stolt: så är det. Scenen på fredagen var partiets baluns för de kommunalpolitiskt aktiva, Sverige­mötet i Örebro, en kickoff för det interna arbete som ska ge slag­kraftiga slagord lagom till nästa val.

Hos de egna var ordföranden på gott humör. Hans genomgång av jobb­frågan, både landets viktigaste utmaning och det som lär avgöra 2014, var också välstrukturerad.

Reinfeldt pekade på hur sysselsättningen har ökat i Sverige under alliansregeringens drygt fem år, trots finanskrisen. Han bemötte den socialdemokratiska kritiken om att sysselsättningsgrad är det enda intressanta med hur siffran påverkas av antalet tonåringar och pensionärer. Och han försummade inte att tacka S för att de låtit Riksdagens utredningstjänst visa att utanförskapet har minskat sedan 2006.

Men i den mån regeringens politik har fungerat blir frågan likväl vad som händer härnäst. Statsministern delade upp det arbetande folket i tre grupper: de som är mitt i livet med trygg anställning, de som har svårt att hitta en plats och de som är så attraktiva att anbuden hopar sig.

Moderaterna tänker inte skrämma den första gruppen med stora förändringar, och inte den andra med ”ogenomtänkta” förslag om lägre löner. Den tredje kanske vill ha slopad värnskatt, men hur det blir med det får man se.

Det är möjligt att Reinfeldt har rätt i att svenskarna inte längtar efter experiment. Och det är möjligt att regeringen kan köra en ny valrörelse på meriterna av jobbskatteavdrag och krishantering. Men sannolikt krävs därtill något som entusiasmerar väljarna, och har M något i bakfickan är det fortfarande kvar där.

För ett annat faktum är att regeringen befinner sig i vänteläge. Dels begränsar det osäkra konjunkturläget spelrummet, och att sätta ryktet som statsfinansernas trogna vakthund i fara är inte aktuellt. Dels ska allianspartierna återigen först ha egna grupparbeten för att sedan skriva ett gemensamt valmanifest.

Dessutom är läget i riksdagen en realitet. När en stor del av den ekonomiska politiken, som skattefrågor, blockeras av den oheliga alliansen mellan de ­rödgröna och Sverigedemokraterna ser aktivitetslistan rätt grå ut.

Problemet kunde dock spåras redan i valmanifestet 2010. Även med hänsyn taget till den stormiga omvärlden var det tunt på både visioner och löften. Sedan dess har regeringens agenda inte fyllts på i någon nämnvärd grad.

Men det är inte bara alliansen som har håltimme. Efter att Håkan Juholts upptåg gett de borgerliga partierna ett kraftigt övertag i opinionen har ett slags jämviktstillstånd återinträtt. En bit in i mandatperioden verkar rege­ringen kanske fantasilös, men det haglar inte initiativ från oppositionen heller.

DN/Ipsos visade i går hur Fredrik Reinfeldt vinner fyra förtroendegrenar av fem mot Socialdemokraternas nye ledare Stefan Löfven, men att försprånget minskar. Så framstår också Löfven som motsatsen till den juholtska popcornmaskinen.

Om Löfven inger förtroende är det framför allt för att han ransonerat sina framträdanden och inte gjort yviga utfästelser. S har säkert gjort ett bättre ledarval denna gång, men någon omprövning av den politik som inte fungerat i två raka val är inte synlig vid horisonten. I interna stridsfrågor som vinst i välfärden klarar partiet inte att formulera en tydlig linje. Att en före detta fackordförande skulle vara särskilt bra på att skapa jobb återstår att bevisa.

Ju närmare 2014, desto viktigare blir regeringsfrågan. Vänstern enligt Jonas Sjöstedt tycks mindre kompromissvillig än någonsin, och hur väl en gammal Metallbas går ihop med miljöpartister är oklart.

Fredrik Reinfeldt behöver göra mer än att beskriva samhällsproblem. Arbetslinjen är riktig men måste byggas ut med förutsättningar som får företag att anställa och vilja växa. Duglighet har alliansregeringen redan visat, men det duger inte att bara vänta.