Ingen ska stängas ute från de mest populära utbildningarna på grund av sitt kön. I stället borde meriter, lämplighet och motivation vara vägledande.
Regeringen vill ta bort den paragraf i högskoleregleringen som möjliggör för landets högre lärosäten att gynna ett underrepresenterat kön vid antagning till högskolan. Det meddelade högskole- och forskningsminister Tobias Krantz på DN Debatt i går.
Det är ett välkommet besked. I ett liberalt rättssamhälle borde det vara individens meriter, lämplighet och motivation – inte kön – som avgör om man får plats på sin drömutbildning eller inte. Som bekant är könstillhörighet något som individen har svårt att göra något åt, till skillnad från studieresultat.
Problemet med könssortering, eller positiv särbehandling som är den politiskt korrekta termen, har främst rört de mest attraktiva utbildningarna där samtliga sökande har högsta betyg från skola, folkhögskola eller högskoleprov.
Eftersom fler kvinnor än män söker sig till högre utbildning och i regel också har bättre resultat med sig från skolåren har de kommit att dominera de populära utbildningarna. För att jämna ut könsobalansen har därför en majoritet av universiteten och högskolorna givit förtur åt manliga sökande.
Enligt en rapport från stiftelsen Centrum för rättvisa var det 2009 över 5.000 personer som fick försämrade möjligheter att komma in på sitt förstahandsval på grund av den lagstiftade diskrimineringen. 95 procent var kvinnor.
För varje person som utsätts för positiv särbehandling utsätts någon annan per automatik för negativ särbehandling. Denna orimliga ordning har i ett flertal uppmärksammade rättsfall bedömts som diskriminerande av olika rättsliga instanser. Uppsala universitet, Sveriges lantbruksuniversitet och universiteten i Örebro och Karlstad har samtliga dömts. Även Lunds universitet har stämts.
Att landets högskolor använt sig av antagningsmetoder som flera gånger underkänts av rättsväsendet har varit problematiskt. Det har underminerat både lärosätenas och lagstiftarens trovärdighet, vilket är ytterligare ett gott argument för att förändra lagen. Rättsprocesserna har också kostat skattebetalarna pengar i form av skadestånd till de drabbade.
Alltför enkönade utbildningar och yrkeskårer är knappast önskvärt. Men insatserna måste komma långt tidigare än vid antagningen till högskolan. Pojkars allt sämre skolresultat skulle exempelvis kunna förbättras av mer lärarledd undervisning i skolan.
Samtidigt som en majoritet av studenterna är kvinnor är de kraftigt underrepresenterade inom akademins högre skikt. För att komma till rätta med detta problem – som delvis kommer att lösa sig av sig självt med tiden – föreslår Krantz ett antal åtgärder.
Några är bra, såsom satsningar på att bredda rekryteringsbasen för forskartjänster och att höja flickors intresse för matematik och teknik. Andra åtgärder kan man ställa sig mer tveksam till. Däribland de jämställdhetssatsningar som alltför ofta präglas av kollektivism och ett obligatoriskt genusperspektiv i undervisningen, oavsett ämne.
Både regering och högskola borde fundera över hur antagningen kan breddas. Det nuvarande systemet, som helt grundar sig på betyg, är förvisso billigt och relativt transparent. Men det skulle med fördel kunna kombineras med intervjuer och motivations- och lämplighetstest för sökande med höga betyg.
Tillsammans med informationskampanjer om högre utbildning riktade till elever från studieovana miljöer skulle det förhoppningsvis ge landets topputbildningar en bredd av studenter med olika bakgrund. Att Sveriges bästa studenter går på de bästa utbildningarna borde ligga i allas intresse.
DN 13/1 2010