Göran Lindberg döms till sex och ett halvt års fängelse för en rad sexbrott. Betyder det att den tidigare polischefen har särbehandlats i rättegången?
Den tidigare polischefen Göran Lindberg dömdes på fredagen till sex och ett halvt års fängelse. Tingsrätten finner honom skyldig till 17 av de 23 brott han åtalats för. Däribland två fall av våldtäkt och ett fall av grov våldtäkt.
Sex och ett halvt års fängelse. Är det en påföljd som kommer att begrava eller tvärtom återuppliva den debatt som varit om lyckta dörrar och om att man skulle kunna frukta något slags specialbehandling av en tidigare höjdare inom polisen? Den som läser domen och den som följt andra, liknande rättegångar ges knappast några skäl att misstänka att rätten behandlat polischefen med någon form av silkesvantar. De målsägande kvinnorna tillskrivs regelmässigt stor trovärdighet medan Lindberg misstros.
I vissa fall sker det möjligen lite för reflexmässigt.
I ett av dessa, med målsägande G, skriver tingsrätten att det i målet framkommit ”att Göran Lindberg tycker om att dominera kvinnor som han har sex med”. Flera av de anmälande kvinnorna har berättat att Göran Lindberg slagit och piskat dem eller andra. Därför, menar rätten, får vittnesmålet om att Göran Lindberg gav G en örfil under samlaget anses vara ”tillförlitligt och därmed styrkt”.
Detta kan jämföras med den så kallade Stureplansvåldtäkten, en våldtäkt som med sina sadistiska inslag och sitt mått av under- och överordning, liknar Göran Lindbergs brottslighet. Där menade försvaret att eftersom kvinnan tidigare gått med på våldsamt sex fanns inget skäl att tro att hon inte gjorde det denna gång. Med ett sådant resonemang kan den kvinna som någon gång haft frivilligt sex aldrig våldtas. Och omvänt är den som någon gång gått över gränsen alltid skyldig till alla anklagelser.
I Göran Lindbergs fall handlar det förvisso inte om några enstaka örfilar eller påtvingat sex. När kvinna efter kvinna berättar liknande historier stärker det förstås trovärdigheten hos var och en. Det är sannolikt därför en av våldtäktsdomarna, den mot målsägande A, sker helt utan stödbevisning. Rätten skriver att flickan mådde mycket dåligt efter händelsen, att hon grät häftigt när hon gick till ett av sina regelbundna psykologbesök (utan att berätta för psykologen vad hon varit med om) och att detta talar för att A ”varit med om något allvarligt eller skrämmande”.
Även i mål med aldrig så många åtalspunkter och aldrig så många brott de flesta finner vidriga måste den juridiska fanan hållas högt. Också en våldtäktsman och sexköpare kan ha frivilligt och ömsesidigt sex. Och det är viktigt att människor inte döms för fler brott än de faktiskt har begått. Åklagarens skyldighet att styrka brott blir inte mindre för att det är många åtalspunkter. Det är möjligt att tingsrätten gjort en helt adekvat bedömning. Dörrarna har varit stängda och ingen annan än parterna har kunna följa vad som utspelats där inne. Men av domen att döma borde man i alla fall kunna slå fast att det näppligen är någon gräddhylla som rätten placerat Göran Lindberg på.
Rätten konstaterar att vid bedömningen av det sammanlagda straffvärdet ska det allvarligaste brottet, grov våldtäkt, vara utgångspunkten för påföljden. Därtill lägger rätten två års fängelse för de två våldtäkterna, vilket sammantaget blir sex och ett halvt år. Precis som i all rättskipning äts lindrigare brott upp av grövre.
Männen i Stureplansmålet dömdes också för grov våldtäkt. De fick fyra år. Göran Lindberg fick alltså fyra och ett halvt för samma typ av brott. I båda fallen rör det sig om resursstarka män som sökt upp unga kvinnor med såriga själar och tomma plånböcker och som utnyttjat – ja, rent av njutit – av sitt överläge och kvinnornas underläge.
Man kan förstås tycka att fyra eller drygt fyra års fängelse är ett för lindrigt straff för en grov våldtäkt. Men i så fall är det lagstiftaren, och inte domstolarna, som ska kritiseras.