Socialdemokrater som Stefan Löfven (Radioekots lördagsintervju) och Göran Johnsson (DN Debatt) försöker nu övertyga sig själva och andra om att deras parti nog till slut kommer att låta förnuftet segra och göra upp med alliansen om energipolitiken.
En del centerpartister gör analysen att Maud Olofsson har grundlurat sina partiledarkolleger. Hon kunde gå med på att tillåta ny kärnkraft eftersom hon vet att det aldrig blir aktuellt att bygga någon.
Mellan raderna finns i båda fallen budskapet att man inte ska ta partiledarna Mona Sahlin och Maud Olofsson riktigt på allvar. Det vet man ju hur det är med energipolitiken, den är ett rävspel som alltid dominerats av ambitionen att göra egna röstvinster på andra partiers bekostnad.
Ingen bör ifrågasätta Stefan Löfvens och andra ledande partiföreträdares övertygelse om att det vore bra för landet om Socialdemokraterna reviderade sin energipolitik. Problemet är emellertid att medan Löfven argumenterar i sak, utifrån ett elförsörjningsperspektiv, argumenterar hans partiledare Mona Sahlin utifrån ett röstmaximeringsperspektiv.
Även det är i någon mån begripligt, eftersom hon verkar i den tradition, den politiska subkultur, som varit avgörande för energifrågornas politiska hantering i mer än 30 år. Ansvaret för detta delas av alla partier.
Visst är en långsiktig energiuppgörelse över blockgränsen angelägen. Men om den ska ha något vettigt syfte måste den bygga på vilka energiresurser vi behöver, inte på vad partierna till nöds kan acceptera för att inte utmana olika väljargrupper. En partitaktiskt konstruerad uppgörelse är sämre än ingen alls. Då kvarstår osäkerheten, samtidigt som partierna kan tvinga på varandra nya bojor som är negativa för miljö och energi.
Att vänta med en bred överenskommelse över nästa val betyder inte heller så mycket i sak. Har energipolitiken drivit runt med kastvindarna i 30 år kan den nog klara sig 18 månader till.
Träffas ingen uppgörelse nu får valet 2010 avgöra. Får alliansen majoritet har den fyra år på sig att gå vidare och kan ge Socialdemokraterna en ny chans att ansluta sig. Vinner vänstern är ansvaret och vägvalet deras.
Vad som kan göras genast, med eller utan en bred överenskommelse, är att fördjupa analysen av olika utvecklingsscenarier.
Hur ser möjligheterna ut att utnyttja den energi som finns kvar i det använda kärnbränslet? Aktuell forskning tyder på att den räcker för att försörja en helt ny uppsättning reaktorer under deras livstid. Om nuvarande kärnkraftverk finns kvar långsiktigt, bör man då bygga hetvattenledningar till större städer för att ta vara på spillvärmen? Här finns en enorm potential.
Om vindkraften ska producera 25 TWh om 15 år, och icke-förnybar produktion minska lika mycket, hur mycket kommer då kostnaderna för hushållens elcertifikat att stiga? Var går smärtgränsen - en fördubbling av dagens eltaxa? Är det ett samhällsintresse att hålla nere drifts- och investeringskostnader för att stimulera elbilsmarknaden? Vad betyder det för elbehovet?
Bör Sverige som ett led i klimatpolitiken sträva efter att bygga upp koldioxidfri elproduktion för export till kol- eller gasberoende länder som Danmark, Tyskland, Polen etc?
Det saknas inte frågor att besvara för de politiker som till äventyrs finner energi vara ett inte bara viktigt utan också lustfyllt ämnesområde. Och nog borde alla partier, oavsett mål och ambitioner, ha ett intresse av att bygga sina ståndpunkter mer på kunskap än på instinkt.