Utfiskningen av världens hav kan hejdas. Men det kräver omedelbara politiska krafttag och att konsumenterna kan lita på miljöorganisationernas rekommendationer.
Radioprogrammet ”Matens pris” avslöjade i helgen att odling av pangasius, som i mångt och mycket kommit att ersätta torsken som vit fisk under mandeltäcket, står för stora miljöfarliga utsläpp och bidrar till utfiskningen av haven.
Ingen lär ha trillat av stolen av förvåning, men en och annan suckade säkert. Finns det snart något simmande som man kan äta med samvetet intakt?
Fisk är gott, nyttigt och – populärare än någonsin. FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO lät häromveckan meddela i sin senaste rapport om fiske- och fiskodlingsindustrin att världskonsumtionen i dag slår rekord, hela 17 kilo per person och år.
Samtidigt beräknar forskare att mer än 90 procent av alla stora fiskar och däggdjur har försvunnit sedan 50-talet. Förra årets omfattande rapport ”Census of marine life”, en form av folkräkning i havet, är skrämmande och nedslående läsning.
Krafttag måste till, och det snarast. Det handlar om många måsten. Reservat måste bildas, fisketrycket måste ner, svartfisket minska och selektiva fiskeredskap brukas i större utsträckning. Det marina livet har, till skillnad från många landlevande varelser, en fantastisk förmåga att återhämta sig, växa till – om bestånden ges en chans och får vila. Organisationer som EU kan, ja måste, ta ansvar för både egna och andras bestånd. Med bindande regelverk är möjligheterna stora – men god vilja hör gårdagen till, resultat är det enda som räknas.
Fiskodlingsindustrin har på senare tid vuxit ansenligt, och FAO spår att sådan produktion är på god väg att gå om traditionellt fiske. Pangasiusreportaget speglar på så vis ett tidstypiskt miljöproblem, för vattenbruk är inte oproblematiskt. Övergödning och antibiotikatillförsel är uppenbara bekymmer, liksom att fiskfoder ofta består av vildfångad småfisk. Det är så kallad ”skräpfisk”, en provocerande antropocentrisk term, som annars hade tjänat som föda åt rovfisk eller människor.
Sådana skäl låg också till grund för att odlad pangasius fick rött ljus, alltså en uppmaning till konsumenter att inte köpa produkten, i den senaste upplagan av Världsnaturfondens fiskguide. Men enligt Ekot kommer rödlistningen att hävas trots att vattenbruket alltjämt tycks ohållbart. Världsnaturfonden ska, enligt rapporterna, ha kompromissat med Vietnams regering för att inte bli utkastad ur landet.
Kompromissen kanske ter sig begriplig om man jobbar för Världsnaturfonden. Men konsumenter uppfattar inte fiskguiden som ett internt arbetsdokument, utan som ett knippe rekommendationer som utformats efter strikt ekologiska, etiska och hållbarhetsmässiga principer.
Varför tillfoga sådan skada till sin egen märkning? Även andra dimensioner i historien oroar och väcker frågor. Stämmer det att Vietnams regering hotat organisationens medarbetare? Är sådana metoder därmed en framkomlig väg för att flytta fiskarter mellan kolumnerna? Vad sänder det för signaler till andra mindre nogräknade fiskeintensiva stater?
Den enskilda konsumentens möjligheter att påverka är naturligtvis begränsade. Det krävs politiska beslut på alla nivåer för att vända utvecklingen globalt. Men ändrade köpmönster ska inte underskattas, övergången till ett mer hållbart fiske påskyndas av medvetna konsumenter. Miljömärkning är en viktig del och bygger helt och hållet på förtroende.
DN 8/2 2011