De FN-observatörer som finns på plats i Syrien har bekräftat massmordet. Generalsekreteraren Ban Ki-moon och världssamfundets särskilda sändebud till Syrien, Kofi Annan, har kraftfullt fördömt regimens handlingar.
Observatörernas bekräftelse att det är regimen som är ansvarig för massakern är deras tydligaste ingripande i konflikten hittills. Samtidigt visar den hur oförmögna de är att skydda Syriens civila. Massakern understryker att den vapenvila som är grundbulten i Kofi Annans 6-punktsplan för fred inte existerar.
Annans fredsplan stipulerar att ett eldupphör ska följas av förhandlingar mellan representanter för regimen och oppositionen. Redan från början var det tydligt att den hade allvarliga brister.
Planen betraktar mer eller mindre regim och opposition som moraliska likar i och med att den på samma vis begär att båda sidor upphör med sina våldshandlingar. Och den kräver inte att al-Assad lämnar makten.
Dessutom var det uppenbart att de 300 obeväpnade observatörer som ska övervaka vapenvilan är för få för att täcka ett land så stort som Syrien. Det faktum att de är beroende av regimen för sin egen säkerhet och för att ta sig runt i landet gör deras uppdrag ännu svårare.
Framför allt har det inte funnits någon anledning att ta president al-Assads ord på allvar. Han lovade när protesterna inleddes reformer och större politisk frihet. Under det senaste året har han vid upprepade tillfällen utfäst eldupphör. Men inga löften har hållits och det har inte funnits någon anledning att tro att det skulle vara annorlunda nu.
Tyvärr har farhågorna, på punkt efter punkt, besannats. Fredsplanen är i spillror.
Arabförbundet, EU och USA har ända sedan upproret inleddes i hårda ordalag fördömt den syriska regimens våld. De har alla ställt kravet att Bashar al-Assad ska lämna makten. Detta upprepas nu.
Vissa sanktioner har också införts. Personer i regimens ledning kan inte längre resa som de vill och de har fått tillgångar frysta. Flera EU-länder och USA köper inte längre syrisk olja.
Men Kina och Ryssland har konsekvent satt stopp för tuffa sanktioner i FN:s säkerhetsråd och upprätthåller handelsförbindelser med Damaskus. Båda länderna värnar principen att utomstående makter inte ska lägga sig i vad de betraktar som staters interna angelägenheter – och hänvisar till den när de själva begår övergrepp.
Framför allt är Syrien Rysslands viktigaste allierade i Mellanöstern.
Att Kofi Annans fredsplan gavs en chans berodde till stor del på att den fick både Pekings och Moskvas stöd.
När den syriska regimen nu så flagrant struntar i vapenvilan blir den därför en belastning också för sina allierade.
Enligt New York Times (26/5) är Ryssland också på väg att tröttna på al-Assad. Både i Moskva och i Washington diskuterar man därför den modell som användes i Jemen.
Där tvingades president Ali Saleh lämna över till sin vicepresident. Saleh är alltså borta, men regimen kvar, under vad som betraktas som en övergångsperiod.
En sådan lösning i Syrien skulle innebära att al-Assad försvinner men att såväl personer i regimen som starka band till Ryssland blir kvar.
Samtidigt finns det tydliga problem med en lösning liknande den i Jemen. Dels är sannolikt stora delar av regimen – inte bara al-Assad – för belastad för att kunna vara kvar. Dels är det tveksamt om förtroendet mellan USA och Ryssland är tillräckligt starkt för en sådan lösning.
Dessutom kan konflikten i Jemen knappast betraktas som uppklarad.
Det enda som egentligen är klart är att Bashar al-Assad måste bort för att Syrien ska få fred. Någon lösning på hur det ska gå till är tyvärr fortfarande långt borta.