På söndagskvällen dödades den kubanske demokratiaktivisten Oswaldo Payá och hans kollega Harold Cepero i en bilolycka. I fordonet satt också Aron Modig, förbundsordförande för de svenska kristdemokraternas ungdomsförbund och Carlos Manuel Céspedes, vice ordförande för det spanska regeringspartiet Partido Populars ungdomsorganisation.
De båda européerna befinner sig på sjukhus, men mår efter omständigheterna bra.
Olyckan omgärdas fortfarande av frågor. Enligt de kubanska myndigheterna tappade föraren kontroll över bilen som krockade med ett träd. Men Payás dotter, Rosa María Payá, påstår att ett annat fordon ska ha tryckt bilen som de fyra färdades i av vägen.
Spaniens regering kräver att de kubanska myndigheterna ska genomföra en fullständig och transparent undersökning. Det är ett krav som den svenska bör ställa sig bakom.
Det är viktigt att orsakerna till olyckan, och särskilt regimens eventuella del i den, klarläggs.
Payás död är en stor förlust för den kubanska oppositionen. Sedan han i mitten på 80-talet grundade den kristna människorättsorganisationen Movimiento Cristiano Liberación, har Payá varit en av Kubas mest framträdande aktivister.
Han var bland annat en av initiativtagarna till Varelaprojektet. Det använde sig av diktaturens egen konstitution som tvingar det kubanska parlamentet att diskutera medborgarinitiativ som stöds av mer 10 000 namnunderskrifter. Payá och andra aktivister samlade in över 11 000 underskrifter för ett förslag som innehöll krav på yttrandefrihet, fria val och att politiska fångar skulle friges.
Hans ansträngningar fick internationell uppmärksamhet och 2002 tilldelades han Sacharovpriset, som Europaparlamentet delar ut till demokratiaktivister. Och han nominerades av Vaclav Havel till Nobels fredspris.
Men Varelaprojektet och de 11 000 namnunderskrifterna ignorerades av regimen, som i stället trappade upp förtrycket. Trots det har Oswaldo Payá fortsatt att vara en nagel i ögat på den kubanska diktaturen som gör allt för att förhindra meningsfull politisk och ekonomisk förändring.
De senaste två årtiondena har visserligen ekonomin periodvis öppnats upp. Det var mer eller mindre nödvändigt efter att Sovjetunionen och det ekonomiska stödet därifrån upphörde 1991. Då sjönk Kubas BNP med 35 procent på tre år. Som en krisåtgärd öppnades landet för turism och investeringar under 90-talets första hälft. Och sedan Raúl Castro tog över 2006 har begränsade marknadsreformer genomförts.
Men förändringen går långsamt och Kuba har fortfarande en kommandoekonomi. Resultatet är ekonomisk stagnation, fattigdom, bostadsbrist och ett sjukvårdssystem som krackelerar.
I politiken däremot handlar det inte ens om långsam förändring. Järnridån har fallit, Sydamerikas militärjuntor försvunnit och de till synes eviga tyrannerna i Mellanöstern skakar, men kubanerna har inte fått uppleva mer politisk förändring än att Fidel har ersatts av brodern Raúl Castro.
Kommunistpartiet – och dinosaurierna i dess topp – behåller ett järngrepp om landet. Human Rights Watch konstaterar i sin senaste årsrapport att ”Kuba är det enda landet i Latinamerika som förtrycker i princip all form av politisk opposition” och att regeringen ”använder trakasserier, våld, och fängslande för att straffa människorättsaktivister”.
Oswaldo Payá har i mer än 30 års tid utmanat diktaturen. Han har spelat en ovärderlig roll för att organisera ett civilsamhälle oberoende av staten och i kampen för yttrandefrihet. Nu är han borta, men han har hjälpt till att lägga grunden för demokratisk förändring den dag den kommer också till Kuba.
DN 24/7 2012