Med detta avsåg han, enligt ett skriftligt uttalande flera timmar senare, att han bekymras över de höga kostnader som är förknippade med att vara värdland nästa år. Han är också sorgsen över bortfallet av Europas rika språkskatt som tidigare präglat ”Mello”. När alla sjunger på engelska innebär det att ”tävlingens tidigare funktion som förmedlare av Europas kulturella och språkliga mångfald” försvunnit.

Det var ett intressant och överraskande klarläggande. Det ligger annars nära till hands att tro, vilket många också gjorde, att inlägget ”Sverige?” snarare visar att Björn Söder är rasist. Att han konstaterar att vinnaren inte heter Liselott och är rågblond utan Loreen och är mörkhårig och att den andra personen på scenen, Loreens dansare, är svart. Och att det alltså inte var ”det riktiga Sverige” som vann.

Den här historien är typisk för Sverigedemokraterna. Partiet lägger mängder av tid och resurser på att förklara att det är rumsrent och har lämnat rasismen och nazismen långt bakom sig. Men så kommer ett uttalande, en snabb kommentar på Twitter, en replik som visar på helt andra stämningar och åsikter än de som partiet så gärna visar upp utåt. Samtidigt är det en blinkning inåt, till sympatisörerna som vet vad som egentligen avses.

Under fårakläderna skymtar gorillan. Och så kommer ursäkter, bortförklaringar, backande. Och en och annan uteslutning för syns skull.

I mars kallade SD:s kommunalråd Magnus Olsson utvecklingen i Malmö för ”arabisering”. En representant i Sollefteå uttryckte att muslimer inte hör hemma i Sverige. I Varberg finns en kommunalpolitiker som skyller Breiviks dåd på islamisering och massinvandring. En ledamot i Färgelandas fullmäktige länkar till rasideologiska propagandafilmer och hans partivän i Ale säger till tidningen Expo att nazismen är ”kärlekens, naturens och djurens ideologi”.

Det är heller inte första gången som Björn Söder låter tangentfingrarna löpa ohämmade av partipolityr. År 2007 jämförde han på sin blogg homosexualitet med pedofili och fortsatte ”Dessa sexuella avarter är inte normala och kommer aldrig att vara normala”.

Lägg därtill de floder av öppen främlingsfientlighet som väller fram på den partiet närstående sajten Avpixlat och det står klart att SD saknar rågångar mot hatets retorik och åsikter.

År 2008 skildrade tidningen Fokus Sverigedemokraternas väg mot riksdagen. Riksårsmötet i Karlskrona beskrevs som en sömnig historia. Det verkliga jublet utbröt först när ett ombud kom med sitt förslag: ”Jag vill stoppa all islamisk verksamhet i Sverige!”

Men resultatet blev en antiklimax. Partitoppen slog fast att så får man inte säga längre. Numera är ju SD anhängare av religionsfrihet. De gamla partigängarna hade bara att välja: anpassa er eller stick – ungefär samma budskap som till de få ickesvenskar som SD vill släppa över landets gränser.

Utan den makeover Jimmie Åkesson basat för hade partiet aldrig varit i närheten av riksdagen. Men även om budskapet spätts ut finns de gamla åsikterna kvar. Det gör knappast SD unikt; många av Reinfeldts nya moderater skär tänder över partiets försvar av las, och det finns gott om S-parlamentariker som inte kan förlika sig med partiledningens tanke att behålla jobbskatteavdragen.

Det som skiljer SD från andra riksdagspartier är att de åsikter som bristfälligt göms under pälsen visar på en människosyn som är direkt motbjudande. Trots partisekreterarens försvarstal är det svårt, för att inte säga omöjligt, att inte tolka hans Facebookuppdatering som att Loreen och hennes dansare inte är riktiga svenskar.

Misstaget var inte själva åsikten, utan att han råkade uttrycka den öppet. Bakom partiets lyckta dörrar är det säkert många som håller med honom.