Vårbudgeten är numera till för att göra små korrigeringar i kanten. I år blev det mer än så; 24,5 miljarder kronor i ökade utgifter och besparingar på en halv.
Statsbidragen till kommunerna höjs med 7 miljarder nästa år. Man kan diskutera om beloppet borde ha varit en eller två miljarder högre, men det viktiga är att finansminister Anders Borg har beredskap för mer om det behövs i höst.
För en sak är säker. Hur mycket regeringen än anslår så kräver oppositionen mer. På varje konto. Vid varje tillfälle. Det gjorde, föga förvånande, Socialdemokraternas ekonomiske talesman Thomas Östros i går. Det märkliga var att han samtidigt anklagade regeringen för att inte ta ansvar, för att underskotten blivit för stora.
En sådan opposition har de opinionssiffror den förtjänar. Men svenska folket förtjänar en bättre opposition.

Det allra största budgetökningen är egentligen inte beslutad, den kommer av sig själv. När arbetslösheten ökar, som den nu gör i rask takt och värre blir det, ökar kostnaderna för arbetslöshetsersättning. Här plussar regeringen på 6,6 miljarder. Och så ska det bli enormt många fler platser i jobb- och utvecklingsgarantin, kanske 250 000 personer i åtgärder om något år.
Oppositionen, liksom TCO-ordförande Sture Nordh, häcklade regeringen för att satsa på passiv förvaring, det de borgerliga en gång kallade Ams-trams, i stället för att satsa på utbildning för arbetslösa.
– Regeringen slösar pengar på att lära arbetslösa skriva CV och gå på jobbsökarkurser när de lediga jobben är färre än någonsin, kommenterade Sture Nordh.
Thomas Östros återkom i debatten flera gånger till att regeringen i vårbudgeten bara föreslår 400 nya platser på yrkesvux, glatt glömmande de 8 700 platserna från i höstas.

Att somliga åtgärder blir dåliga är regeringen medveten om. Men bättre dåligt och billigt än dåligt och dyrt. Forskningen från tidigare kriser visar att det som låter så bra – yrkesutbildningar till exempel – kostar mer än det smakar när omfattningen expanderar snabbt. Att det inte funkar beror i huvudsak på tre faktorer: kvaliteten på undervisningen blir låg, många elever är dåligt motiverade och de deltagande struntar i att söka jobb samtidigt som de studerar. Och den som inte söker arbete, han blir utan.

Visst ska utbildning vara en komponent i krispolitiken. Men det viktiga är att platserna inrättas efter att arbetsförmedlare och AF-inhyrda coacher besökt och pratat med företagarna på orten om vilka kunskaper som saknas och behövs när det vänder. Att arbetsförmedlarna är ute och träffar arbetsgivare ofta är nödvändigt, uppstår en relation så kommer de praktikplatser som ansågs omöjliga fram. Har arbetsförmedlaren en alldeles spetskompetent person att erbjuda kan det uppstå ett jobb som inte fanns, som i sin tur leder till flera.

Sådana kontakter är ingen mirakelkur, men en bättre medicin än slentrianmässigt förskrivna utbildningsplatser. Förhoppningsvis ser regeringen till att de lokala arbetsförmedlingarna får använda sina resurser rätt fritt, till utbildning om det verkar vettigt. Ett bekymmer tidigare var att regeringen Persson, och Bildt på sin tid, förordnade om exakta platsantal i olika åtgärder. Det var fel beslutsnivå. För lite och för sent, är oppositionens mantra. Det kommer alldeles säkert mera i höstbudgeten, som är varje regerings huvuddokument. Förhoppningsvis föregår då finansminister Anders Borg med gott exempel och går hårdare fram med besparingar. Staten ägnar sig också åt rätt mycket som har föga med kärnverksamhet att göra.