Regeringen vill avskaffa rätten att bli befriad från känsliga skolämnen. Förslaget är ett viktigt steg mot alla ungdomars lika rättigheter men har redan stött på patrull.
Oppositionen pekade genast finger åt utbildningsminister Jan Björklunds och integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabunis utspel på gårdagens DN Debatt. Förslaget att sätta stopp för möjligheten att befria elever från bland annat sexualundervisning beskylls nu för populism. Men faktum är att regeringen gör helt rätt som reagerar kraftfullt på ojämlikheterna i svenska skolungdomars vardag. Vårens stora kartläggning av hedersproblematik i Stockholms stad visade på ett utbrett problem i huvudstadens skolor – och mörkertalen kan vara stora. Runt 11 procent av flickorna och 4 procent av pojkarna bedöms leva under hedersrelaterade begränsningar. Det kan till exempel handla om flickor som av sina föräldrar inte tillåts delta i obligatoriska skolämnen som sexualundervisning, idrott och simlektioner.
I enkäten, där omkring 2.300 niondeklassare från 36 grundskolor i Stockholms stad deltog, uppgav anmärkningsvärt fler ungdomar av utländsk än svensk bakgrund att de omfattas av restriktioner. Regeringens förslag är därför fundamentalt för att värna dessa ungdomars rätt till en fullständig utbildning, oavsett familjens åsikter. I stället för att understödja förtryck får skolan en starkare ställning i arbetet med att befästa moderna, demokratiska värderingar i integrationsprocessen. Det är en roll som inte bör underskattas med tanke på att samma process uppenbarligen misslyckats i många föräldrars fall.
Men även svenska ungdomar upplever begränsningar från strikta föräldrar och det är därför viktigt att frågan inte enbart förvandlas till en integrationsfråga. Först och främst bör det handla om att skydda unga människors rättigheter, oavsett kön och etnisk eller kulturell bakgrund, och garantera att alla elever i svenska skolan får tillgodogöra sig samma utbildning.
Ett hinder på vägen mot detta mål är resterna av en ålderdomlig lagstiftning, skriver Björklund och Sabuni. När föräldrar begär att deras barn ska befrias från ett visst obligatoriskt skolinslag kan de som skäl uppge att inslaget i fråga ”upplevs som utmanande mot elevens speciella inställning och hemmiljö”. Det är denna föråldrade dispens som är tänkt att skrotas i den nya skollag som går ut på remiss i sommar, meddelar ministrarna.
Nu ska det i stället framgå att ”alla elever, även invandrarflickor, har rätt till simundervisning, att delta i idrottslektioner och att tillgodogöra sig sex- och samlevnadsundervisningen”.
Naturligtvis finns fallgropar, och politikerna bör inte göra sig några naiva föreställningar om hur enkelt förslaget ska kunna genomföras i praktiken. Det finns till exempel en överhängande risk för att ultrakonservativa föräldrar hellre lyfter sina söner och döttrar ur skolan än att låta dem delta i ”opassande” undervisning. Vissa familjer kan komma att välja friskolor vars undervisning är bättre anpassad till deras värdegrund – men vars syn på män och kvinnor skiljer sig från det jämställda Sveriges. Kortsiktigt sett kan omdaningen alltså innebära tillfälligt ökade kulturkrockar och konflikter. Det är dock en risk regeringen får ta.
För samtidigt gör oppositionen de utsatta flickorna och pojkarna en enorm björntjänst när de utmålar Björklunds och Sabunis förslag som renodlat populistiskt. Ett samhälle som strävar efter jämställdhet kan inte tolerera förtryck av rädsla för att någonting ännu värre väntar runt hörnet. Statistiken talar redan sitt tydliga språk: en förfärande hög andel ungdomar lever i dag under oacceptabla begränsningar av sina personliga friheter. Det borde vara självklart att den svenska skolan inte ska bidra till att upprätthålla förtrycket.