Ledare

Ingen rolig fars

Politisk osäkerhet, nervösa börser och stigande räntor på statspapper: reaktionerna efter parlamentsvalet i Italien visar att resultatet är en olycka för hela Europa.

Vänsteralliansen har säkrat en majoritet i deputeradekammaren, men det är svårt att förstå hur alliansens ledare Bersani ska få tillräckligt stöd i senaten för att kunna styra landet. Det italienska parlamentets två kamrar har lika stor lagstiftande makt och utan kontroll över båda kan ingen regering få något gjort.

Valresultatet var en obehaglig överraskning på flera sätt. Framgången för Silvio Berlusconi blev större än väntat och visar att han är en skamlös men samtidigt formidabelt skicklig kampanjmakare.

Att gycklaren Beppe Grillo samtidigt lyckades få var fjärde väljares förtroende är ännu en kalldusch för alla som hoppats att Italien skulle lyssna på förnuftets röster. Det är beklämmande att så många italienare lockades av en gaphals, vars program kan sammanfattas med ett enda krav som riktas mot eliten: ”Dra åt helvete!”

Visst är det begripligt att italienarna har tröttnat på korruptionen och de överbetalda italienska politikerna som misslyckats med att vända utvecklingen åt rätt håll. Mario Monti försökte förvisso inleda nödvändiga strukturreformer men fick inte i gång tillväxten och lyckades inte göra något åt den skyhöga ungdomsarbetslösheten.

Det är verkligen inte konstigt att Italien präglas av otålighet och frustration. Nedslående är däremot att inte fler väljare ser igenom Beppe Grillos enkla retoriska knep.

Han har vänt sig till de unga och slagit åt alla håll. ”Kadavret Berlusconi”, ”Merkels pudel Monti” och ”Stalinisten Bersani” har alla fått sig en känga och det har tydligen gått hem.

Budskapet har varit en populistisk blandning av krav från höger och väns­ter med viss doft av nationalism. Grillo vill till exempel sänka politikernas löner, ta bort partistödet, införa en medborgarlön på 1 000 euro i månaden och en arbetstid på 20 timmar i veckan, bygga ut gratis internet och genomföra en folkomröstning om euron. Han säger också nej till att lätta på kraven för invandrarbarns medborgarskap.

Hur de svindlande men lockande ekonomiska löftena ska betalas är förstås oklart. Den populistiska logiken bygger på att sådana frågor varken ställs eller besvaras.

Italien behöver så snart som möjligt en stabil regering som förmår ta itu med landets stora ekonomiska problem. Men den bistra sanningen efter valet är att det kommer att ta lång tid innan det politiska läget klarnar, vilket förvärrar svårigheterna ytterligare.

Men Italiens politiska och ekonomiska läge är inte enbart en nationell angelägenhet. Därför måste också politiska ledare i övriga Europa fundera över hur det kunde gå så illa.

Ända sedan den gemensamma valutan infördes har det i stort sett varit nolltillväxt i Italien, och den samlade produktionen per capita är lägre än när euron blev betalningsmedel. Produktiviteten har rasat, medan lönerna i stället har stigit med 40 procent. Det krävs inga större kunskaper i ekonomi för att räkna ut att en sådan ekvation inte går ihop.

Om Italien ska komma på fötter krävs inte bara politisk tillnyktring på hemmaplan. Det behövs också en bättre och mer sammanhållen politik inriktad på tillväxt och sysselsättning i euroområdet – och i hela EU. Valet i Italien är ännu ett tecken på att eurons utdragna svårigheter har lett till att den ekonomiska krisen har blivit både social och politisk.