Det är svårt att bedöma andra människor – och ju mer komplexa förmågor vi försöker fånga desto större problem får vi. Om någon glömt det var fredagens rapport från Skolinspektionen om de nationella proven en god påminnelse.
Att nästan varannan omrättning av de nationella provens uppsatsdel ledde till ett annat betyg än det ursprungliga är uppseendeväckande. Betygen kan avgöra en elevs framtid. Därför förväntar vi oss att bedömningarna ska vara noggranna och baserade på så objektiva kriterier som möjligt.
Men vad kan göras åt saken? Det finns en del goda idéer. I en bilaga till Skolinspektionens rapport har forskarna Björn Tyrefors Hinnerich och Jonas Vlachos undersökt om det finns tydliga mönster i skillnaderna mellan de interna och externa bedömningarna.
Det gör det, även om tendenserna är lite motsägelsefulla och i flera fall går i olika riktningar beroende på vilken åldersgrupp som studerats. Det verkligt intressanta är att flera av de skillnader som upptäckts mellan interna och externa bedömningar bara hittats bland prov som bedömts av en ensam lärare.
Att lärare hjälps åt vid bedömningen av de nationella provens uppsatsdel är redan vanligt. Men att skillnaderna mellan intern och extern bedömning så kraftigt minskar genom att lärare söker hjälp av kolleger talar för att sambedömning borde göras obligatorisk.
En annan relativt enkel åtgärd för att minska riskerna för systematiska snedvridningar är att anonymisera proven och låta lärarna rätta prov som gjorts av elever på andra skolor.
Lärare som rättar de egna elevernas nationella prov har en tendens att göra snällare bedömningar. Det är inte svårt att begripa varför. Resultaten på de nationella proven utgör ett slags mätare inte bara på elevens kunskaper utan också på skolans och lärarens egna insatser.
När läraren i stället får rätta anonyma prov av elever från andra skolor elimineras risken för önsketänkande. Dessutom kan tilltron till att rättningen är opartisk stärkas.
Varken samrättning eller extern rättning kommer dock att leda till en helt stabil bedömning. Skolinspektionen pekar i rapporten på forskning som visat att bedömning av uppsatser är svår att få likvärdig ens under mycket gynnsamma förhållanden. Det finns helt enkelt ett för stort mått av subjektivitet i textbedömning för att olika personer ska komma till samma slutsats.
Denna insikt leder Skolinspektionen till rekommendationen att de delprov som utgörs av uppsatser eller andra självständigt författade redogörelser ska tas bort ur de nationella proven.
Om likvärdighet var det överordnade målet för både de nationella proven och betygssystemet som helhet vore slutsatsen helt rimlig. Men det är det inte.
Betyg ska inte bara skapa en rangordning av eleverna som kan användas vid fördelning av attraktiva högskoleplatser. De ska också ge en så god bild som möjligt av elevernas faktiska förmåga.
I ett ämne som matematik kan elevernas förståelse för ämnet fångas relativt väl med frågor som ska besvaras med 1, X eller 2. I svenska och många andra skolämnen är det mycket svårare. Det räcker inte att kunna grammatiska termer eller veta vilket år Strindberg föddes. Förmågan som vi vill att ele- verna ska tillägna sig kräver helt enkelt uppgifter av en annan, friare art för att komma till uttryck.
Hellre än att snäva in de nationella proven till det enkelt mätbara bör man därför erkänna det uppenbara: Nationella prov säger inte allt. De fyller en roll som sammanhållande kraft i det svenska skolsystemet. Men föreställningen att proven ska kunna rymma hela sanningen om elevernas förmåga är destruktiv.
De nationella proven ska ses som skolans tjänare – inte dess enväldige, allvetande konung.