Göran Hägglund har varit en av sitt partis största tillgångar. Han kunde vid tillträdet 2004 inte mäta sig med Alf Svensson, som med tiden blivit mycket större och populärare än partiet. Sakpolitiskt däremot stod Hägglund för kontinuitet.
Kristdemokraterna skulle varken utgöra frikyrkornas politiska gren eller ha abortmotstånd som sin främsta profilfråga. Ambitionen var och förblev att utgöra ett brett borgerligt parti med socialt engagemang och särskilt intresse för värdefrågor.
För uppdraget att leda en sådan rörelse var Hägglund väl lämpad. Han framstod inte bara som sympatisk utan kunde också vara rolig. Det är en viktig talang för en partiledare som förväntas tala om moral och socialt ansvar. Humor lättar inte bara upp. Det minskar risken att ett budskap som vilar på moraliska argument slår över i moralism och bigotteri.
Sju och ett halvt år senare är Kristdemokraternas behov av en partiledare som kan nå ut till bredare väljargrupper minst lika stort. Hägglunds argaste kritiker inom partiet har för egen del värderingar som pekar rakt ut i den politiska öknen. Sverige är inte det land de skulle önska att det var. Med en mer renlärig politik skulle Kristdemokraterna knappast få stöd av mer än några enstaka procent av väljarna.
Men att partiet behöver en ledare som förvaltar det Alf Svensson lämnade ifrån sig 2004 – inte det han tog över 1973 – innebär inte att Hägglund i dag är mannen som kommer att vända partiets negativa trend.
Den medialiserade politiken är grym. När bilden av en politiker fixerats är den oerhört svår att förändra. Det har hänt att de som börjat svagt och länge förblivit relativt okända senare nått en topp. Alf Svensson är det mest extrema exemplet.
Även Lars Leijonborg kan räknas till denna kategori. Han var starkt ifrågasatt under de första åren men kom igen och nådde 2002 ett av Folkpartiets bästa valresultat i modern tid.
Förutsättningarna för Hägglund är dock helt andra. Han åtnjuter inte oppositionstillvarons frihet utan är statsråd och som sådant nedtyngd av arbete. Handlingsfriheten begränsas också av att han ingår i en koalitionsregering.
Dessa svårigheter skulle en eventuell efterträdare få överta. Men den som är ny i toppen har en annan fördel: Alla tror sig inte redan veta hur partiledaren är. Medierna närmar sig nykomlingar med nyfikenhet. Även väljarna är mer öppna. Att veta mindre om en person innebär inte minst att man får lättare att projicera sina förhoppningar på politikern.
Göran Hägglund har inte bara den moderna politikens allmänt tuffa villkor att kämpa mot. Han har också hunnit begå egna misstag som tärt på förtroendet.
Varför motstånd mot bensinskattehöjningar skulle bli en kristdemokratisk profilfråga inför valet 2006 var inte lätt att begripa. Lite intressepolitik för egna kärnväljare på landsbygden? Förmodligen – inte ens väljare som bekänner sig till humanism eller kristna värden kan leva på ord allena. Men så plötsligt när växthuseffekten hamnade i debattens fokus släppte Kristdemokraterna bensinskattefrågan.
Motståndet mot fastighetsskatten drevs med större konsekvens och framgång. Fast inte heller där blev eftersmaken riktigt god. Halvhjärtat var sedan också försöket att bli ett parti för ”verklighetens folk”.
Hur Kristdemokraterna nu senast kunde sjabbla bort frågan om ersättning till barn som farit illa i fosterhem är ännu inte riktigt klarlagt. Vare sig orsaken var svag ledning på socialdepartementet eller motstånd från andra partier i alliansen befästs dock den negativa bilden: Detta är ett parti som varken vet vart det är på väg eller har förmågan att nå resultat.
I det läget är det bättre för Hägglund att avgå än att förlänga pinan.