I skuggan av Socialdemokraternas kris finns andra partier som också är missnöjda med valresultat, politiskt innehåll eller sina ledare. Dit hör Kristdemokraterna.

Kritiken mot partiledaren Göran Hägglund har nu spritt sig till hans eget hemlän Jönköping. Riksdagsledamoten Andreas Carlsson menar att förtroendekrisen är så stor och kritiken så bred att det blir svårt att reparera skadorna. Vårdnadsbidraget var bara, enligt Carlsson, ”tändvätska på en glödande bädd” (DN i går). Krav på att Göran Hägglund borde ställa sin plats till förfogande började formuleras redan för en vecka sedan. Men vad är det egentligen kritikerna inom partiet är kritiska mot?

Kristdemokraterna tappade en procentenhet i senaste valet och är nu bara hälften så stort som vid rekordåret 1998 då Alf Svensson lockade 11,8 procent av väljarna. Moderaternas formsvacka och den ekonomiska krisen hjälpte till att pumpa upp siffrorna. Men också Alf Svensson personligen.

Fenomenet repriserades i det senaste Europaparlamentsvalet. Samme Svensson golvade med sin personvalskampanj partiets förstanamn Ella Bohlin och knep den enda svenska kristdemokratiska flygbiljetten till Bryssel.

Göran Hägglund kommer inte att kunna återföra partiet till Svenssons dopade siffror. Men det kan ingen annan heller. Kritiken mot Hägglund handlar mer om politik än person.
En av de kritiska är Mikael Oscarsson som tidigare hörts och synts mycket runt Ja till livet-rörelsen. På senare år har han varit tystare. Kanske för att Oscarsson i början av sin riksdagskarriär, offentligt och ordentligt, blev tagen i örat av Alf Svensson.

Budskapet från partiet var klart. För att representera Kristdemokraterna ska man ställa upp på vissa värderingar, även dem som uttrycks i partiets medicinsk-etiska program. Någon återgång till det mer fundamentalistiska och kulturkonservativa parti som under nästan 30 år aldrig lyckades kravla sig över riksdagsspärren var ingalunda Alf Svenssons strategi. Tvärtom kämpade han med att tvätta bort bilden av fanatiska abortmotståndare.

Det är klart att Göran Hägglund har utmanat genom att som statsråd ge EU-medborgare rätt att på samma villkor som gäller annan sjukvård inom unionen kunna göra abort i Sverige. Likaså är hans ifrågasättande av vårdnadsbidragets vikt inom partiet smärtsamt för dem med en traditionell syn på familjen och samhället. Men ska Kristdemokraterna överleva så måste det politiska anslaget vara brett och allmänborgerligt. En återgång till mer av gamla värden är för Kristdemokraterna en återgång till en tillvaro utanför riksdagen.

Att ta strider, och att vinna dem, är viktigt inom politiken. Det har Göran Hägglund gjort. Vissa menar att Mona Sahlins största misstag var att hon vek ned sig och tog med

Vänsterpartiet i den allians där hon först bara ville ha Miljöpartiet. Om man till detta lägger de andra politiska misstagen, var Sahlins avgång inte särskilt förvånande. Situationen för Hägglund, som i stället stått på sig och pekat med hela handen, är en helt annan.

I dessa tider av eftervalsanalysers kranka blekhet måste man också fråga sig hur det kommer sig att kritiken nästan aldrig handlar om kommunikationsstrategernas insats. Hur smart var till exempel Kristdemokraternas utspel om ”verklighetens folk”? Hur många väljare drog det till partiet? Hur många skrämde det bort?

I flera artiklar före valet presenterades nyheten om att den legendariska pr-strategen Bo Krogvig rekryterats som valgeneral till Socialdemokraterna med rubriker som ”Han ska vinna valet åt Sahlin”. Det gjorde han som bekant inte. Men inte förlorade han det heller. Det fick Mona Sahlin göra själv.