De nya reglerna i sjukförsäkringen har tveklöst gjort livet svårt för en grupp människor. Men debatten om nödvändiga förändringar kan inte föras som om vi inte visste vilka problem som fanns i det gamla systemet. Ändå är det i stor utsträckning precis vad som sker.

TCO:s seminarium i fredags var inget undantag. Ämnet var just sjukförsäkringen och vilka förändringar som kan behöva göras. Anders Westerlund, försäkringsläkare på 70-talet, berättade om hur alla läkare han känner vittnar om att patienter far illa i det nya systemet. Det finns inget skäl att ifrågasätta detta. Men med det sagt måste man också minnas hur många fler som for illa i det gamla.

Sjukskrivna på plats berättade hur de känner sig jagade av Försäkringskassan. Hur handläggare ringer hem, ibland till och med på kvällar. För tio år sedan var den gängse berättelsen i medierna en annan. Då handlade det om hur handläggarna inte hörde av sig. Och när de till sist gjorde det var det vanligtvis för att föreslå en förtidspension.

Jenny Fjell, en av de läkare som hårdast kritiserat de nya reglerna, talade liksom flera andra om det vådliga i att arbetsförmågan nu prövas mot hela arbetsmarknaden. Inte ens en medvetslös kan självklart sägas vara arbetsoförmögen eftersom hon rent teoretiskt skulle kunna arbeta som fotomodell, hävdade Fjell.

Visst kan man tycka att det är ett problem att arbetsförmågan prövas mot en fiktiv arbetsmarknad – och inte mot jobb som faktiskt finns. Men vad är alternativet? Att som förr sjukskriva människor som i grunden är arbetslösa eller som inte kan utföra det yrke de en gång skaffat sig? Ska Försäkringskassan, som förr, förtidspensionera 25-åriga vårdbiträden med ont i ryggen? Om problemet är att det arbete många av de långtidssjukskrivna skulle kunna utföra är på Samhallnivå, ja, då måste ju det komma fram för att tydliggöra behovet av en anpassad arbetsmarknad. Att sjukskriva människor för att de möjliga jobben inte finns är att dölja problemen – inte att lösa dem.

Ersättningen är ett annat problem som lyfts fram. TCO vill att människor ska få behålla sin sjukpeng under arbetslivsintroduktionen. Detta är i första ledet en bra idé, i andra en dålig. Allt hade varit mycket lättare om sjukpenning och arbetslöshetsersättning från början harmonierat, men så är det inte nu. Många får sänkt ersättning när de efter två och ett halvt års ersättning går över i arbetsförmedlingens tre månader långa arbetslivsintroduktion. Det skapar säkert i vissa fall onödigt mycket oro.

TCO vill i stället att man efter de tre månaderna – när man antingen vänder tillbaka till sjukförsäkringen eller stannar hos Arbetsförmedlingen – ska in i respektive system. Men det är att skjuta ersättningsproblemet framför sig.

De flesta anställda har kollektivavtal och i dessa ligger ofta en tilläggsersättning vid länge sjukdom eller förtidspension. Det är i hög grad dessa tilläggsavtal som gör att människor tappar så mycket på att gå över i arbetslöshetsförsäkringen. Med kanske flera tusen kronor i insats, och en växande hög räkningar, bli incitamenten att gå tillbaka i sjukförsäkringen överväldigande. Det vore olyckligt.

TCO menar att tidsgränserna är för hårda. Men risken är att man hamnar i det vi hade om man gör dem mjukare. Det måste finnas ventiler i systemet. Men det måste också finnas klara riktlinjer om hur och när de kan utnyttjas.

Nu sjunger alla flexibilitetens lov. För regeringen och socialförsäkringsminister blir uppgiften att förändra, men också att hålla emot allt som direkt eller indirekt är en tillbakagång till det som var.

För det må vara illa nu. Men det var värre förr.