Socialdemokraterna vill göra jämställdheten till en huvudfråga inför nästa års val. Förvisso är frågan viktig men den lär knappast fälla avgörandet om makten.
Det var en pressad statsministerkandidat som i går levererade sitt linjetal inför nästa års riksdagsval.
Enligt den senaste opinionsundersökningen från Skop leder alliansen knappt. Med ett väljarstöd på 29,5 procent ligger Moderaterna bara två procentenheter bakom Socialdemokraterna.
Vänsterblockets elvaprocentiga försprång, uppmätt av Statistiska centralbyrån i november 2007, är som bortblåst.
Medelklassförorten Nacka utanför Stockholm var noga vald. Här har Sahlin sina rötter. Det är storstadens radhusväljare hon måste vinna om det ska bli något maktskifte 2010.
I det katastrofala EU-valet blev Socialdemokraternas bara fjärde störst i huvudstaden.
Precis som i förlustvalet 2006 kände inte väljarna igen sig i Socialdemokraternas verklighetsbild.
När Sahlin nu gör jämställdhet, sommartalets röda tråd, till en huvudfråga är sannolikheten stor att historien upprepar sig. Naturligtvis kommer de rödgröna vallöftena att utkristalliseras det kommande året. Men att Sahlin i princip inte berörde skolan, skatt på arbete, energi, miljö eller företagarfrågor förstärker bilden av ett parti utan klara visioner.
Risken är också att en allt större andel arbetslösa män vänder sig till missnöjespartierna. Sedan förra valet har stödet till partierna utanför riksdagen ökat och i flera mätningar ligger Sverigedemokraterna över fyraprocentsspärren.
Klasskampsretoriken hördes inte mycket av. I stället lyftes feminismen fram. Ett mer jämställdhet samhälle ska åstadkommas genom att ”välfärden värnas i stället för att låna till skattesänkningar”.
Retoriken haltar eftersom hon i nästa andetag genast lovade sänkt skatt för pensionärerna.
Sahlin föreslog också rätt till heltid. Om inte arbetsmarknadens parter lyckas komma överens i frågan så blir det lagstiftning. Sannolikheten att parterna skulle gå på S-linjen är osannolik.
Både privata och offentliga arbetsgivare tyngs redan av höga personalkostnader och rigida regler för anställning. Rätt till heltid skulle innebära fler konkurser och färre jobb.
Med Norge som förebild vill också Sahlin förändra aktiebolagslagen så att varje större företags styrelse har minst 40 procent kvinnor. Även om de flesta väljare säkerligen håller med om att den ojämna könsbalansen i styrelserummen är förkastlig så är inte kvotering rätt väg att gå. Att försöka bekämpa potentiell könsdiskriminering med lagstiftad diskriminering mot ett kön är inte rätt botemedel.
För två veckor sedan föreslog oppositionsborgarrådet i Stockholm, Carin Jämtin, en begränsning av vinstuttag för privata företag verksamma i välfärdssektorn. Flera partikamrater kritiserade förslaget.
Partiordföranden lutar åt Jämtins linje. ”Skattepengar till sjukvård och skola ska inte gå till stora vinster”, sa hon.
Vinstbegränsningen skulle ge färre alternativ i välfärdssektorn och hämma utvecklingen inom en växande tjänstebransch med goda exportmöjligheter. Ironiskt nog skulle det drabba kvinnor hårdare än män eftersom de dominerar bland anställda inom vård, skola och omsorg.
Jämställdhet är en stor och viktig fråga. Men när arbetslösheten närmar sig tvåsiffriga tal lär väljarna bry sig mer om plånboksfrågor och vilket regeringsalternativ som ter sig mest förtroendeingivande.
Gårdagens tal har inte stärkt de rödgröna korten.