Stockholms lättrörliga medelklassväljare vill inte ha traditionell vänsterpolitik. Mona Sahlins nya trepartiallians fördjupar Socialdemokraternas problem.
Formellt gällde Synovates årliga pejling av väljarsympatierna i Stockholm hur man skulle rösta om det var val till kommunfullmäktige i dag. Men i realiteten säger raset för Socialdemokraterna (DN 7/9) mer om Mona Sahlins ledarskap än om oppositionspolitiken som partiet fört i Stockholms stad.
Det var förra hösten som Socialdemokraternas positiva opinionstrend bröts. Mona Sahlin proklamerade då att partiet ingått en långsiktig allians med miljöpartiet. Det var ett djärvt och strategiskt spännande steg.
Partiets valanalysgrupp hade våren 2007 pekat ut slaget om Stockholmsväljarna som avgörande. I Stockholm är andelen industriarbetare lägre och andelen privatanställda tjänstemän högre än i landet som helhet. För att vinna val här har Socialdemokraterna därför varit tvungna att appellera till bredare väljargrupper.
Det gjorde de länge med framgång. Så sent som 2002 gjorde partiet väl ifrån sig i den grupp som i partiets eftervalsanalys kallades för mellanskiktet, alltså bland medelklassens tjänstemän.
Att Socialdemokraterna förlorade valet 2006 förklarades i eftervalsanalysen bland annat med att partiet i skol- och bostadsfrågor hamnat i otakt med Stockholms medelklassväljare.
Men gruppen som analyserade orsakerna till valnederlaget gjorde också iakttagelsen att partiets position förändrats. Det var genom att appellera till bredare grupper som Socialdemokraterna hade lyckats dominera svenskt politiskt liv i decennier. Många tjänstemannaväljare hade uppfattat Socialdemokraterna som ett pragmatiskt mittenparti.
För väljare som önskade ett sådant alternativ var läget förändrat 2006. För det första fanns inte längre något tydligt hot högerifrån i och med att Moderaterna rört sig mot mitten. För det andra hade socialdemokraternas samarbetspartier successivt skaffat sig ökat inflytande, vilket gjorde det svårare att se Socialdemokraterna som ett mittenalternativ.
Sahlins allians med Miljöpartiet kunde ses som ett svar på den utmaningen. Det nya tvåpartisamarbetet skulle återge Socialdemokraterna kontrollen över mittfältet. Vänsterpartiet skulle isoleras på ytterkanten och en öppning finnas för samarbetet även med borgerliga partier.
Men den rödgröna mittenalliansen höll inte mer än några dagar. Efter intern revolt backade Sahlin. Hennes auktoritet som ledare fick sig en knäck . Opinionssiffrorna för partiet rasade, liksom väljarnas förtroende för Sahlin som statsministerkandidat.
Den aktuella Synovatemätningen visar att händelsen också fått konsekvenser i Stockholm. Och det är inte överraskande. För om det var ett problem redan inför valet 2006 att Socialdemokraterna lämnat sin mittenposition och att Vänsterpartiet fått för stort inflytande, vad är det då inte i dag? Med trepartialliansen har Socialdemokraterna låst in sig i ett vänsterblock.
Att Carin Jämtin, stick i stäv med eftervalsanalysen, åter profilerat Socialdemokraterna som ett friskolekritiskt parti, har knappast stärkt dess ställning i Stockholm. Men i jämförelse med Sahlins vänsterallians väger det utspelet lätt.
Stockholmsväljarna är ombytliga. Det allvarliga för Socialdemokraterna är därför inte att de får dåliga siffror i en enskild opinionsmätning utan att de positionerat sig så fel i förhållande till de medelklassväljare som brukar avgöra riksdagsvalen.
DN