Många män har trott att lumparminnen förgyller middagar. De har drömt lyckligt om gemenskapen och glömt pennalismen på luckan och dödtiden i skogen. Kvinnorna har mest suttit och gäspat.
Nu är det äntligen slut med det: den svenska värnplikten är skrotad i fredstid.
På ett sätt är avskaffandet ett bevis på att kalla kriget också är slut, till och med i Sverige. Värnplikten, institutionen som föddes 1901, frodades genom världskrigen och åren med den röda faran i öster. Men när Berlinmuren föll 1989 ledde det till en nödvändig omställning av det svenska försvaret som fick även behovet av skyttesoldater att rasa.
Invasionsförsvaret rymde på papperet över en halv miljon man, de flesta odugliga i strid. Runt om i landets skogar fanns mobiliseringsförråd med materiel som aldrig användes. En årsklass män är omkring 60.000, och så sent som på 80-talet gjorde nästan 50.000 av dem lumpen.
När läget i vår omvärld förändrades var detta inte särskilt rationellt, men myterna levde vidare. Det är dock länge sedan värnplikten var allmän. På senare tid har bara runt 5.000 personer om året gjort lumpen – inräknat kvinnorna inte ens 5 procent av varje årsklass. Den som inte velat har sluppit. Ändå har ett par dussin varje år åkt i fängelse för värnpliktsvägran.
Systemet var orimligt, men utredningar sköt problemen på framtiden ända till nu. Alltför få politiker har nämligen vågat peta på det ideologiska bålverk som omgärdat värnplikten, detta försvar för nation och demokrati. Märkligt nog är det i dag Socialdemokraterna och Vänstern som står kvar på vakt vid denna mur, som om ingenting hänt.
Historiskt har folkförankring varit ett logiskt motiv för värnplikten. Det har gällt kollektivt ansvar för nationen, men också för dödandet i krig – om alla deltar ska ingen behöva känna skuld.
Att säga att värnpliktsarméer i sig är ett skydd för demokratin är däremot naivt. Hitler använde sig av värnplikt, liksom det kommunistiska Sovjet och Latinamerikas 70-talsdiktaturer. Ja, Napoleon också. Ingen kan å andra sidan på allvar hävda att utvecklingen mot allt fler yrkesarméer i dagens EU har urholkat demokratin.
Den europeiska trenden mot yrkesförsvar är naturlig. Teknikens utveckling kräver bättre utbildad personal och att kompetensen behålls i försvaret. Soldaterna behöver också mer av annat än militär utbildning för att lösa moderna uppgifter.
Det nya svenska insatsförsvaret blir ingen ren yrkesarmé, utan ska bestå av anställda och kontrakterade soldater. Huvudpoängen är att det ska vara tillgängligt, i stället för att det som förut ska ta åratal att skramla ihop förband som kan skickas på uppdrag. Internationella insatser, som i Afghanistan eller Tchad, är och förblir en grundpelare. Men där kan inte värnpliktiga vara med.
Värnpliktens vänner varnar för att det nya försvaret ska befolkas av högerextremister och vapenfetischister. Men trots att plikten blivit en illusion har försvaret inte haft några problem att rekrytera folk, utan snarare kunnat plocka russinen ur kakan.
Ett sista argument för värnplikt brukar anföras: att det är billigt. Anställda ska ha lön, värnpliktiga är i princip gratis. Men dels är det pengar i sjön för staten att utbilda folk som inte är lämpliga som soldater eller som sedan inte ska användas. Och dels förlorar den värnpliktige arbetsinkomster. Den finske nationalekonomen Panu Poutvaara hör till dem som anser att värnplikten rent samhällsekonomiskt är rena slöseriet.
Det går inte längre att försvara värnplikten. Inte duger den mot ryssen i alla fall.