Ledare

Inget politiskt svar i sikte

Illustration: Magnus Bard

Det skulle förvåna om inte årets Alme­dalsvecka bjöd på åtminstone ett par seminarier om hur omsorgen av de allt fler och allt mer ålderstigna äldre ska finansieras i framtiden. Ämnet är vid det här laget snudd på lika klassiskt som svensk färskpotatis. Men långt ifrån lika lättuggat.

Anledningen till att frågan ständigt kommer upp är förstås att den aldrig besvaras. Och det beror i sin tur på två saker:

1. Att mandatperioder inte är tillräckligt långa för att de politiska partierna ska tvingas ta ställning till några tänkbara – eller otänkbara – komplement till dagens skattefinansiering.

2. Att rättvisetanken är så inympad i den svenska folksjälen att vi har svårt att uthärda ens tankeexperiment om en högre grad av självfinansiering – särskilt om den skulle leda till ökad ojämlikhet mellan människor.

Som ett exempel på det senare kan nämnas hur Ekot inför julen presenterade en egen kartläggning av hur många kommuner som erbjuder de ­boende inom äldreomsorgen en choklad­pralin på julafton (Ekot 20/12-13). Förvisso var julgodisgranskningen en del i ett längre inslag om julmaten. Men det är ändå svårt att föreställa sig särskilt många andra länder där choklad på julafton betraktas som ett offentligt uppdrag snarare än en angelägenhet för anhöriga eller de äldre själva.

Med den bakgrunden går det inte annat än att välkomna gårdagens inlägg på DN Debatt av Richard Murray. Som framgår av artikeln är Murrays tankegångar ingalunda nya, utan lanserades redan under arbetet med Långtidsutredningen 2003/04. Men eftersom inget politiskt parti hittills har velat ta i frågorna är de alltjämt aktuella.

I DN kopplar Murray ihop frågan om finansiering med den situation av ”kronisk arbetslöshet” som han menar råder. Han menar att stigande inkomster leder till en ökad efterfrågan på tjänster, inte minst i välfärdsområdet. Och att det är bättre, sett ur ett nationalekonomiskt perspektiv, om människor köper tjänster än varor som produceras i andra länder.

Murray avstår dock från att närmare exemplifiera vilka tjänster det är som kan tänkas bli föremål för den fria marknaden eller ingå i den äldreomsorgsförsäkring som han också nämner som ett alternativ. Det är här, i den konkreta vardagen, som det blir vanskligt.

För det är skillnad på när vuxna med egen ekonomi väljer mellan lyx och lågpris mot när barn, åldringar eller sjuka utsätts för motsvarande olikheter. Som vuxna kan vi till och med känna en viss förnöjsamhet över att ha kommit över en billig lågprisbiljett på flyget även om vi ser hur personerna framför flyg­bolagens klasskynke serveras både varm mat och champagne.

Mer svårsmält är tanken att personer på sjukhus eller äldreboenden skulle kunna smaska i sig en delikat tre­rättersmeny medan sänggrannen får hålla tillgodo med en portion lapskojs.

Men redan i dag lever åldringar, utan att det stora flertalet upprörs nämnvärt över det, under olika villkor. Vissa 80-åringar bor i flotta våningar, andra i slitna enrumslägenheter. Även på äldreboenden finns personer som har konst på väggarna medan andra får hålla tillgodo med en solblekt standardtapet. Den som vill, och har pengar till det, kan köpa sig både butler och hembiträde. Och faktiskt också en egen sköterska.

Det är när det egna boendet inte längre är att betrakta som eget som ­skillnader av detta slag blir stötande. När det kanske inte längre är åldringen själv som bestämmer hur hon vill använda sina pengar, utan anhöriga som bestämmer åt henne. Och när skillnaderna i förutsättningar inte längre blir en privatsak utan när andra, mindre lyckligt lottade, tvingas åse hur bättre bemedlade får både bättre tillsyn och omsorg.

Mer av egenfinansiering är sannolikt en nödvändighet. Det behöver inte betyda en återgång till den gamla tidens fattigvård, utan borde kunna lösas med mer av inkomstprövade avgifter. Ett exempel som nämns i Murrays bilaga till Långtidsutredningen är att högkostnadsskyddet höjs för dem som kan betala mer.

I Sverige finns en stark känsla för solidaritet. Den är viktig att bevara. Men precis som på intäktsområdet kan solidaritet på utgiftsområdet uttryckas genom att den som har mest också betalar mest. Det är här någonstans som politikerna i Almedalen förslagsvis kan börja diskussionen.