Mona Sahlins förstamajtal innehöll ett traditionellt, socialdemokratiskt budskap. Det kan möjligen mobilisera de partitrogna, men inte locka nya väljare.
På första maj skulle de trogna socialdemokraterna göras på gott humör. När Mona Sahlin i går talade i Sundbyberg och sedan på Norra Bantorget i Stockholm var budskapet utformat för att mobilisera partiets sympatisörer och medlemmar.
Det är en begriplig strategi. Det är drygt fyra månader kvar till valet och för Mona Sahlin handlar det om att vinna eller försvinna. Under hennes ledning har Socialdemokraterna tagit ett historiskt kliv och inlett koalitionssamverkan med andra. Det bygger på en insikt om att det politiska landskapet har förändrats och att partiet inte längre kan agera som om det skulle kunna få en egen majoritet.
Men det är en riskfylld strategi. De rödgröna drar visserligen ifrån i opinionen, men det beror hittills på Miljöpartiets framgångar. Socialdemokraterna står och stampar på ungefär samma plats som vid förlustvalet 2006. Många medlemmar är besvikna, och förtroendet för partiledaren är fortsatt lågt. Bland socialdemokrater finns det dessutom en utbredd misstro mot Miljöpartiet, som inte anses vara ett parti att lita på.
I går försökte därför Mona Sahlin få sina partivänner att känna igen sitt gamla parti. Hennes tal fylldes av välkända socialdemokratiska slagord. Den ”svenska modellen” ska repareras med hjälp av en lång rad beprövade metoder. Höjda skatter (utom för pensionärer), återställd a-kassa, sjukförsäkring utan bortre tidsgräns, utvidgat rotavdrag, lagstadgad rätt till heltidsarbete, satsning på bland annat högskoleutbildning, komvux och forskning.
De gråhåriga sympatisörerna i Tornparken i Sundbyberg verkade gilla budskapet. Det blev applåder och skratt när Mona Sahlin kallade regeringen för ”den djupblå högerhärvan” och fler applåder när hon krävde nedrustning och militär alliansfrihet. Varken EU eller någon annan fråga som skulle kunna reta upp de partitrogna nämndes.
Mona Sahlin lät alltså som en mycket traditionell socialdemokrat. Den förnyelse som utlovades efter valförlusten 2006 har blivit en återblick. De röster som efterlyste en politik som mer skulle utgå från den stressade, storstadsboende medelklassens behov har tystnat. I den gruppen fanns bland andra Helen Hellmark Knutsson, kommunstyrelsens ordförande i Sundbyberg, som bland annat försvarade vissa avdrag för hushållsnära tjänster och hävdade att det inte alltid behövs skattehöjningar för att utveckla och förbättra välfärden.
Mona Sahlin väljer en tillbakablickande väg framåt. På kort sikt kan det möjligen mobilisera partiets kärntrupper. Men det lockar knappast nya väljargrupper. Gårdagens förstamajtal riktades inte till de viktiga, rörliga medelklassväljarna.
Frågan är dessutom om ens alla de som applåderade i Sundbyberg litar på Mona Sahlin. Hon gjorde karriär som socialdemokratisk förnyare, bitsk sanningssägare och varm EU-vän. I går talade hon som en gammeldags gråsosse.
Socialdemokraternas partiledare är bra på att lyssna. I den rödgröna alliansen kompromissar hon och ger utrymme för de andra partiernas hjärtefrågor. Hennes problem är en kvardröjande, bristande trovärdighet. Vad vill egentligen Mona Sahlin?
DN 2/5 2010