Sverige är världsbäst på öppenhet. Så har vi varit vana att se på vårt eget land – och den självbilden har inte varit helt grundlös. Offentlighetsprincipen har verkligen gett allmänhet och journalister en rätt till insyn som är unik. Men det är inte hela sanningen.

För Sverige har också haft fickor av mörker som inte bara står i kontrast mot huvudprincipen om öppenhet utan också på ett ofördelaktigt sätt skiljer oss från vår omvärld.

I den offentliga sektorns gränsland finns de politiska partierna som till stor del finansierats med statligt partistöd men också kunnat ta emot privata bidrag utan att behöva redovisa dem. Medan land efter land i Europa valt att i lagstiftning kräva öppen redovisning av privata bidrag har de svenska partierna tonat ned frågan och ansett sig kunna hantera den med frivilliga överenskommelser mellan sig.

Ett annat viktigt undantag från huvudregeln om öppenhet har varit regeringens utnämningsmakt. Den är omdiskuterad och omstridd i Sverige. Men mycket av kritiken från de borgerliga partierna har handlat om att socialdemokratiska regeringar använt sin utnämningsmakt för att gynna egna partivänner.

Den radikala öppenhetsprincip som de borgerliga förfäktade före valet visade de sig inte beredda att leva efter när de själva bildat regering och fått möjlighet att utöva utnämningsmakten. Öppenheten vid tillsättningar har dock ökat, och denna vecka tog regeringen ytterligare ett viktigt steg med sin lagrådsremiss om tillsättning av högre domartjänster.

Just detta förslag har inte vuxit fram i kraftfältet mellan socialdemokraterna och de borgerliga. Den starkaste impulsen till reform har kommit utifrån.

Inom Europarådet utarbetades på 1990-talet en stadga om regler för domares rättsställning. Det gjordes mot bakgrund av att länderna i Östeuropa genomfört fria val och höll på att bygga upp demokratiska institutioner. Men stadgan och dess principer ställde samtidigt den slutna processen för tillsättning av högre domartjänster i Sverige i nytt ljus.

Europarådet betonade vikten av oberoende. Varken den verkställande eller den lagstiftande makten bör ensam sköta tillsättningen av domare. För att tillförsäkra insyn och en process som är inriktad på att hitta så kvalificerade sökande som möjligt förordar Europarådet att det ska finnas ett oberoende organ där minst hälften av ledamöterna är domare.

Ett organ av sådan typ finns redan i Sverige. Det heter sedan 2008 Domarnämnden och har ansvaret för mer än 90 procent av domartillsättningarna. Tjänster ledigförklaras och intresserade söker. Domarnämnden lägger sedan fram förslag inför regeringen som är ytterst ansvarig för tillsättningarna.

I Grundlagsutredningen nåddes enighet mellan alla riksdagspartier om att denna ordning ska gälla även de högsta domartjänsterna. Regeringen har samma utgångspunkt. Skillnaden är att medan utredningen ville skapa en ny nämnd föreslår regeringen att Domarnämndens uppdrag ska vidgas till att även omfatta de högsta domartjänsterna.

Med denna reform blir Sverige lite mer som övriga Europa. Vi följer också våra nordiska grannländer som tidigare haft system som liknat det svenska men övergivit dem.
Sverige blir lite öppnare. Vi framstår på detta område mer som eftersläntrare än som föregångsland. Men öppenhet handlar också om just detta: att erkänna egna fel och lära av andra.

DN 28/2 2010