Regeringen har sagt nej till verklig autonomi för högskolan men vill i stället vingklippa Högskoleverket. Det är en dålig kompromiss som öppnar för mer politikerstyrning.
I förra veckan avgick universitetskansler Anders Flodström i protest mot regeringens nya förslag till ett nytt kvalitetsutvärderingssystem.
Det var nog inte många som förstod varför. Med sina många honnörsord är högskolepolitikens värld svårbegriplig för de flesta utomstående. Alla parter hävdar att just deras förslag kommer att leda till ökad kvalitet, ökad akademisk frihet och att Sverige blir ett internationellt ledande kunskapssamhälle.
Uppgiften att konflikten mellan Flodström och utbildningsminister Tobias Krantz handlade om huruvida en högskolas eller ett universitets kvalitet skulle mätas genom att bedöma ”studenternas arbete” eller ”studenternas självständiga arbete” bidrog inte till att göra frågan mer lättbegriplig.
Men om än komplicerade är motsättningarna verkliga. Problemet handlar om hur två viktiga men motstridiga målsättningar ska kunna förenas: å ena sidan ökad autonomi för högskolor och universitet, å andra sidan bättre granskning av kvaliteten i högskoleutbildningen.
Regeringens förslag till ny kvalitetsutvärdering bygger framför allt på idén att det är resultaten som ska utvärderas – därav fokusering på studenternas självständiga arbeten, som rimligtvis måste betraktas som en mätare på deras förmåga att använda sig av de kunskaper som de har inhämtat under utbildningen.
Det innebär att man frångår de principer som Högskoleverket, den myndighet som Flodström är chef för, tidigare har använt vid sina utvärderingar: att också göra en bedömning av utbildningarnas innehåll.
Det finns en logik bakom förslaget. I förra valrörelsen gjorde regeringen utfästelser om ökad självständighet för universitet och högskolor. Men när det kom till kritan backade man inför det mest radikala förslag som den så kallade autonomiutredningen lade fram: att universitet och högskolor inte längre skulle vara statliga myndigheter utan få en helt ny självständig offentligsrättslig ställning.
Därför vill man nu stärka självständigheten inom de befintliga ramarna. I detta perspektiv blir det fel att Högskoleverket granskar hur högskolan bedriver utbildning. Däremot blir det viktigt att mäta resultatet av utbildningen.
Anders Flodström menar dock att det nya förslaget i själva verket kommer att minska högskolans självständighet. Omvärlden kommer bara att fokusera på resultat i stället för att engagera sig i den viktiga debatten om vad som pågår på högskolan, den avgörande infrastrukturen i kunskapssamhället. ”De föreslagna reformerna kommer inte att minska det statliga inflytandet över lärosätena, snarare kommer det att göra statssekreteraren [på utbildningsdepartementet] till universitetsdirektör för hela Sverige.”
Vem ska man tro på? Problemet är att vi i stället för verklig autonomi har fått en strid om vem som ska styra universitet och högskolor. För den som vill se verkligt självständiga lärosäten är det ett val mellan pest eller kolera. Men i den rådande situationen finns ändå skillnader.
Om högskolan ska fortsätta att vara underordnad staten är det bättre att granskningen sköts utifrån de mer interna principer som Flodström argumenterar för. Oavsett partifärg har politiker ytterst svårt att förstå värdet med högskolans autonomi. Frestelsen att försöka resultatstyra verksamheten utifrån kortsiktiga målsättningar och populistiska strömningar är helt enkelt för stor.