Fattigdom i vår del av världen är ett vanskligt begrepp. Det har ingen självklar betydelse, som det har när vi pratar om länder som Sudan. Därför är det också svårt att mäta.
Det brukar emellertid inte hindra organisationer från att försöka. Senast ut är nu Unicef, FN:s barnfond, som använder två huvudmodeller och sedan en rad tilläggsberäkningar. I dessa hamnar Sverige på alltifrån 2:a till 22:a plats bland EU:s medlemsstater samt de övriga åtta länder som ingår i granskningen: Norge, Island, Australien, Kanada, Japan, Nya Zeeland, Schweiz och USA.
Men det är förstås inte silvermedaljen – för vår låga grad av absolut barnfattigdom – som svenska Unicef lyfter fram i sitt pressmeddelande. Låt oss därför gå lite djupare in på det här.
Unicef använder sig av 14 kriterier. De handlar, för att nämna några, om att barn får tre måltider per dag, att minst en av dem innehåller kött, fisk eller fågel (eller vegetariska alternativ), att färsk frukt och grönsaker serveras dagligen. Det ska därutöver finnas åtminstone några böcker hemma, ”utomhusutrustning” som cykel, rullskridskor etcetera och ”inomhusleksaker” som datorspel och internetuppkoppling. För att inte hamna i fattigdomsfällan krävs också att barnet har någon form av regelbundna fritidsaktiviteter och nya kläder och inte bara ärvda eller inköpta på second hand. Vidare förväntas barnet ha tillgång till ett lugnt och ljust ställe att läsa sina läxor på och möjlighet att bjuda in vänner att leka med.
Totalt sett har 85 procent av de 85 miljoner granskade barnen mellan 1 och 16 år i de 29 europeiska länderna tillgång till minst 13 av de 14 av Unicef definierade livsnödvändigheterna. Det måste ses som en fantastiskt bra siffra. I Sverige är det bara 1,3 procent av barnen som inte når över detta mått på fattigdom, medan alltså 98,7 procent gör det.
Svenska Unicef gör i stället en stor sak av det som kallas fattigdomsgap, som är en av många extratabeller, och sedan en lite mindre av den andra fattigdomsberäkningen, den relativa, där Sverige – enligt pressmeddelandet – ”är sämst bland de nordiska länderna”.
Med det relativa fattigdomsbegreppet avser Unicef barn som lever i hushåll med inkomster på mindre än 50 procent av medianinkomsten i det aktuella landet. Rent generellt kan sägas: ju mer sammanpressad lönestruktur i ett land, desto färre ”fattiga”. I ett land som exempelvis Nordkorea, där alla utom den styrande eliten lider brist på det mesta, finns således ingen fattigdom. En 15-årig somalier som flyr till Sverige behöver – enligt Unicefs sätt att mäta – inte ha varit fattig när han åkte, men blir det när han kommer hit. Både relativt sett och absolut – om han inte omedelbart får både rullskridskor och datorspel.
Att Sverige är ”sämst bland de nordiska länderna” förklaras av att vi tar emot många fler asylsökande. Men om detta säger svenska Unicef inte ett ord.
Så frågan är vad Sverige ska göra för att tillfredsställa svenska Unicef? Ta emot hälften så många och ge dem som kommer dubbelt så hög introduktionsersättning och därmed göra tröskeln till arbetsmarknaden ännu högre?
Fattigdom är – var den än upplevs och hur den än definieras – ett problem. Den äter sig in i människans självkänsla. Men värre än fattigdom är känslan av att inte kunna ta sig ur den. Om problemet vore att nyanlända och andra som hamnat tillfälligt snett i livet tvingades leva en kort tid i relativt armod vore det ett mindre problem. Det stora problemet är i stället att de knappa levnadsvillkoren tenderar att permanentas, ja, till och med gå i arv.
I Sverige är det i huvudsak bidragsberoende som lider under detta armod. Lösningen kan inte vara att göra bidragen mer generösa, utan borde i stället vara att erbjuda vägar ur detta beroende.
Att det lönar sig bättre att arbeta än att leva på bidrag är, vad Unicef än säger, ingenting som vi bör ändra på.