Uppvisad dragningskraft på väljarna är värdefullare än försiktig positionering när ett parti i kris söker ny ledare. Det talar för att Centern bör välja Annie Lööf.
Att välja partiledare är alltid att köpa grisen i säcken. Man vet inte riktigt vad man får. Till en del beror det på att de som kandiderar är taktiska och väljer att säga sådant som ökar deras chanser att bli valda. Men framför allt beror det på att uppdraget förändrar människan.
Den processen har flera drivkrafter. En är att själva innehavet av makt påverkar den som nått toppen. En annan förändringskraft kommer från de problem som ledaren tvingas hantera.
I debatten om vem som ska efterträda Maud Olofsson som Centerledare dyker i pläderingarna för Anna-Karin Hatt ett kodord upp. Tidigare infrastrukturministern Åsa Torstensson motiverar sitt stöd för Hatt med hennes placering i den ”socialliberala mittfåran”. Socialutskottets ordförande Kenneth Johansson förordar Hatt för ”hennes klart uttalade socialliberala profil” (SvD 19/8).
Anna-Karin Hatt har själv använt ordet socialliberal för att beskriva vad hon står för. På DN Debatt (22/7) förespråkade hon en ”varm och grön socialliberalism”. Men även om Hatt sedan valet i höstas är statsråd, är det i huvudsak som politisk tjänsteman hon tjänat sitt parti. Hon har varit en av Maud Olofssons närmaste medarbetare och har knappt hunnit träda ut ur hennes skugga.
Att förorda Hatt för hennes ”socialliberalism” betyder därför i realiteten något annat: att det finns en kandidat som inte är tillräckligt socialliberal. Annie Lööf har både under sin tid i ungdomsförbundet och senare som riksdagsledamot intagit ståndpunkter som ligger till höger om partiets. Bland annat har hon förordat platt skatt och avskaffande av las.
Det är inte första gången ett parti med ångestframkallande närhet till fyraprocentsspärren våndats över om en partiledarkandidat är socialliberal nog. När Bengt Westerberg 1983 seglade upp som en stark kandidat till posten som folkpartiledare fanns partikamrater som uttalade sitt stöd för Björn Molin med motiveringen att han var en pålitlig socialliberal.
Westerberg sågs av sina kritiker som alltför ensidigt marknadsliberal. Som belägg för det anfördes bland annat hans engagemang i stiftelsen Marknadsekonomiskt alternativ för Sverige. Westerberg vann ändå sitt partis förtroende och kom senare ironiskt nog att bli starkt förknippad just med begreppet socialliberalism.
Hur Annie Lööf skulle förändras av uppdraget är lika omöjligt att säga på förhand som hur det skulle påverka någon av de andra kandidaterna. Partiet får främst basera sitt val av ledare på vad kandidaterna tidigare uträttat och vilka personliga kvaliteter de visat prov på.
Att Annie Lööf är huvudkandidat för elva av Centerns riksdagsledamöter, medan bara fem förordar Anna-Karin Hatt och ingen Anders W Jonsson, visar att Lööf har lyckats vinna respekt hos dem som i sin vardag kunnat följa hennes insatser.
På pluskontot står också att hon 2006 var en av sex kandidater som tog sig förbi ett av partiet högre placerat namn och in i riksdagen med hjälp av personvalskryss. Att hon fyra år senare ökade sin andel personröster blev ytterligare en bekräftelse på att hon är en politiker med förmåga att nå ut till väljarna.
Det krävde knappast något stort mod att i går i Ekot gå emot sin egen partistyrelse som förordat kvoterad föräldraförsäkring. Här ligger Annie Lööfs egen kritiska uppfattning i linje med både väljar- och partiopinionen. Men sättet på vilket hon i en debattartikel i Aftonbladet (16/8) förklarat sin hållning utifrån hur förslaget skulle påverka människors vardag visar att hon både tänker klart och har retorisk talang.
Det vore märkligt om Centerns sökande inte slutar med att partiet väljer Annie Lööf till partiordförande.