Nyordningen med videoinspelade förhör i hovrätten spar tid och pengar. Men den riskerar samtidigt att urholka rättssäkerheten. Regeringen bör noga se över reformen.
En 43-årig man frikändes först av tingsrätten från en anklagelse om grovt narkotikabrott. När Svea hovrätt tog upp fallet i somras kunde den åtalade mannen inte närvara på grund av sjukdom. Hovrätten dömde honom i hans frånvaro till tio års fängelse.
Fallet, som rapporterades i Ekot i veckan, ställer debatten om rättegångsreformen ”en modernare rättegång” på sin spets.
Förändringen infördes i november förra året och innebär att hovrätten som regel ska göra sin bedömning utifrån videoinspelningar från tingsrätten. Frågan är bara om reformen är rättssäker.
Med de nya reglerna behöver vittnen inte infinna sig på nytt i hovrätten. Inte ens den åtalade behöver närvara för en dom – som i fallet med 43-åringen. Nyordningen är tänkt att spara pengar. Det motivet är inte oviktigt. Ett stort antal rättegångar måste ställas in och tas om för att vittnen eller åtalade inte dyker upp. Det drar stora resurser från rättsväsendet och går indirekt ut över den totala rättssäkerheten när köerna till domstolarna växer.
Det kan i dagsläget gå över ett år från brottstillfället till det att det blir rättegång i tingsrätten. Överklagas ärendet kan det gå ytterligare ett år innan det prövas i hovrätten. Ett skäl till reformen var att vittnenas minnesbild inte helt skulle hinna förblekna efter alla år. Ett annat skäl var att brottsoffren skulle slippa ta om hela processen med att konfrontera sina förövare. Gott så.
Men som hovrättslagmannen Håkan Lavén påpekade på DN Debatt (19/8) fungerar inte alltid de nya ”videorättegångarna” som det var tänkt. Att se ett inspelat förhör är något helt annat än att föra en dialog ansikte mot ansikte med en levande människa. Koncentrationen avtar, bedömningen blir en annan. Möjligheten för domarna att uppfatta stämningar, kroppsspråk och parternas reaktioner på utsagor minskar drastiskt.
Rättspsykologiska studier visar att inspelade vittnen bedöms med större skepsis än närvarande. Reformen förefaller inte ha tagit hänsyn till att mediet i hög grad påverkar budskapet. Det kan kanske tyckas kontraintuitivt. Men det hovrätten får se på skärmen är något annat än det tingsrätten upplevde på riktigt.
Hovrättens uppgift är formellt inte att göra om rättegången utan att pröva tingsrättens bedömning. Men i praktiken kan det vara svårt att hålla isär. Och det blir som sagt svårt att bedöma bevisföringen likvärdigt utifrån videoupptagningar.
Möjligheten att omformulera eller ställa nya frågor och på det sättet reda ut oklarheter försvinner. Extra problematiskt blir detta om försvarare eller åklagare har bytts ut. Hovrättsdomarna fråntas dessutom möjligheten att ställa egna frågor.
Juristkåren är splittrad i sin syn på reformen. Advokatsamfundet tillhör dess uttalade kritiker. Det faktum att någon kan dömas till ett långt fängelsestraff, utan att ha möjlighet att försvara sig, strider även mot många professionella juristers rättskänsla.
Regeringen har all anledning att noggrant utvärdera sin reform. Domstolarna bör eftersträva effektivitet. Men till syvende och sist måste följderna för rättssäkerheten vara avgörande för reformens fortlevnad.