Samarbete förutsätter kompromisser, en vilja att offra något för att vinna något annat som är viktigare. Till formen var Jonas Sjöstedts artikel på DN Debatt i går en invit. Han vände sig till Socialdemokraterna och betonade hur viktigt ett ”vänstersamarbete” är för rättvisan. Men i realiteten talade den ett annat språk. Hela artikeln var en lång lista över krav som han inte visade minsta antydan att se som förhandlingsbara.
Det fanns stora förhoppningar på Jonas Sjöstedt när han valdes till partiordförande i januari 2012. Han hade varit en röstmagnet i sin valkrets och hade rykte om sig att vara en god talare – både påläst och passionerad. Att han tidigare räknats till partiets förnyare var inte bara en nackdel efter åren med Lars Ohly. De flesta som kallats förnyare hade visserligen redan lämnat partiet. Men kanske var Sjöstedt mannen att upprepa Gudrun Schymans bedrifter. Han hade inte fastnat i de tröstlösa försöken att förklara att kommunismen var missförstådd och trots allt något som man kunde vara stolt över. Därmed fanns hoppet att partiet åter skulle kunna bli attraktivt för bredare väljargrupper.
Men så här långt har den nye partiordföranden inte infriat förväntningarna. Delvis kan det skyllas på att små partier lätt kommer i skuggan av de stora under mellanvalsperioden. Och när mediernas intresse inte riktats mot M och S eller mot det krisande Centerpartiet har det kretsat kring Sverigedemokraternas opinionsframgångar.
Scenen kan mycket väl förändras i en valrörelse. Uppmärksamheten delas då jämnare mellan partierna. I ett läge när de stora slåss i mitten kan en vänsterytter plötsligt få fria ytor.
Ändå finns ett hinder. Om man jämför honom med tidigare vänsterledare framstår Jonas Sjöstedt som ännu fyrkantigare än Lars Ohly och helt i avsaknad av folkligheten hos Gudrun Schyman och Lars Werner. Det är något av kommissarie över honom, ett allvar som inte bara tyder på seriöst engagemang utan också på ideologisk rigiditet.
Man kunde undra över hur Schyman och Werner fick sitt tankesystem att hänga ihop. Men de framstod i sin felbarhet som människor. Med en historia av det slag Vänsterpartiet har var det inte oviktigt. Principfasthet får lätt något skrämmande över sig när den visas av ledaren för ett parti med totalitära, antidemokratiska rötter.
Att överge ordet kommunism var en nödvändig början. Men för att verkligen göra upp med arvet från det förflutna måste Vänsterpartiet gräva djupare och våga ifrågasätta sin egen syn på politik, ansvar och kompromissande.