Det är möjligt att det inledningsvis var klokt att försöka övertyga och övertala regimen i Asmara. Den tysta diplomati som tillämpas bygger på förhoppningen att landets president kan förmås att släppa Isaak om ett sådant beslut inte kan tolkas som ett svaghetstecken.
”Viktigast är förtroendeskapande åtgärder”, förklarade ambassadör Bengt Sparre när han för sex år sedan åkte till Asmara.
När fängelsedörrarna strax därefter öppnades verkade det som om taktiken varit framgångsrik.
Under två dagar i november 2005 var Dawit Isaak en fri man och Sparre fick frågan hur han lyckats med sitt uppdrag. ”Det är bättre med vänner än med fiender”, svarade han i en intervju som finns med i SVT:s välgjorda dokumentär om Dawit Isaak, som senast sändes i går kväll.
Men tiden i frihet blev kort. Dawit Isaak greps igen och nu måste Sverige sluta behandla Eritreas president som om han vore en vän.
Isaias Afewerki styr landet med järnhand och har utvecklat ett egendomligt och skräckinjagande nyckfullt sätt att härska. Hans utveckling från rebelledare till envåldshärskare är tyvärr en historia som känns sorgligt välbekant.
Under kriget för nationell suveränitet var Afewerki ledare för den eritreanska befrielserörelsen. Efter själständigheten från Etiopien utsågs han 1993 till Eritreas första – och hittills enda – president.
Vid den tiden betraktades han som en hjälte och talade vackert om yttrandefrihet och demokrati. Det dröjde emellertid inte länge innan han tystade alla som vågade framföra minsta kritik.
I maj 2001 förbjöds alla fria tidningar och bland dem den mest framträdande tidskriften Setit, i vilken Dawit Isaak medverkade. Den svensk-eritreanske medborgaren befann sig då på tillfälligt besök i Asmara, men tilläts inte åka hem till Göteborg.
Drygt fyra månader senare knackade polisen på hans dörr. Och sedan den 23 september 2001 hålls Dawit Isaak inspärrad utan att någon fått veta vad han anklagas för eller ens var han finns.
Det är inget tvivel om att president Afewerki är personligt ansvarig för svenskens öde. Han har under årens lopp verkat njuta av att leka katt och råtta med dem som försökt få Isaak fri.
I SVT:s dokumentär berättar till exempel EU:s tidigare kommissionär Louis Michel om hur han bjöds in till Asmara. Det sades att han skulle kunna få loss Isaak och därför åkte Michel till Eritrea, men under samtalen med president Afewerki låtsades denne som om han inte visste vad besöket handlade om.
Efter tio långa år är det inte bara Sverige, utan hela EU, som borde tala klarspråk och behandla landet som den skurkstat det är.
Eritrea är en enpartistat som aldrig har haft fria val, inte tillåter någon opposition och håller tusentals regimkritiker och journalister fängslade.
Därför är det bra att Sverige sedan 2001 avvecklat allt bilateralt bistånd till Eritrea utom det rent humanitära.
Men inte heller EU borde hjälpa ett land som styrs av en nyckfull despot, och Sverige borde höja rösten i unionen mot att så sker. Despoten i Asmara måste isoleras och kritiken mot hans enpartistat bli starkare och tydligare.
Det innebär förstås en risk för att president Afewerki ilsknar till, men kan också leda till att han börjar tänka på och oroa sig över sin egen framtid. Utan vänner blir det i längden svårt för envåldshärskaren i Eritrea att sitta kvar.
Den tysta strategin har hur som helst kommit till vägs ände.
Sverige kan inte fortsätta att låtsas försöka komma på vänskaplig fot med en man som förtrycker sitt land och håller den svenske medborgaren Dawit Isaak inspärrad, ännu efter tio långa år.