I skuggan av Libyenkrisen går Elfenbenskusten mot inbördeskrig. Ännu vilar ansvaret, förutom den humanitära hjälpen, främst på regionala organisationer. Men det kan ändras.
Striderna intensifieras i Elfenbenskusten. Valvinnaren från november, Alassane Ouattara, sägs ha tröttnat på omvärldens handlingsförlamning och hans anhängare tar nu kontrollen över flera nya städer. Ungefär som rebellerna i Libyen tidigare.
Det finns flera likheter med Libyen, även om grundkonflikten i Elfenbenskusten inte står mellan en ledare och folket, utan mellan två presidentkandidater. Mot den valde presidenten står den förlorande Laurent Gbagbo som vägrar lämna ifrån sig makten. Allt längre vid sidan av står Afrikanska unionen och den västafrikanska samarbetsorganisationen Ecowas. Och ännu ett afrikanskt folk har snuvats på sina demokratiska rättigheter.
Till en början var tonläget hårt. Ecowas hotade med att gå in militärt om inte Gbagbo lämnade ifrån sig makten. Nu, nästan fyra månader senare, är beskedet i stället att Ecowas vänder sig till FN för att söka mandat för en militär intervention. Men något sådant lär FN inte leverera. Det är bara att titta på hur lång tid FN behövde för att fatta sitt beslut om att inrätta en flygförbudzon över Libyen för att inse hur avlägset ett beslut om marktrupp i Elfenbenskusten är.
Gbagbos säkerhetsstyrkor har, enligt FN, vid flera tillfällen öppnat eld mot civila. Och redan för ett par månader sedan kom uppgifter om platser för massavrättningar som FN förvägrades inspektera.
Uppgifterna om hur många dödsfall och flyktingar den fyra månader långa striden orsakat varierar. Det talas om en miljon flyktingar och uppemot 500 dödsfall. Förfärligt, men knappast tillräckligt för att förpliktiga FN att ingripa enligt den skyddsprincip som tillkom efter folkmordet i Rwanda och som användes inför den hotande masslakten i libyska Benghazi.
Flygförbudet fick den amerikanske presidentens välsignelse först sedan Arabförbundet gått med på beslutet. Därefter har samma förbund vinglat betänkligt. Det är olyckligt, precis som när de afrikanska organisationerna gör samma sak.
Khaddafi och Gbagbo spelar båda på imperialiststrängar. Men medan det i Libyen i hög grad skedde för döva öron är läget ett annat i Elfenbenskusten. Panafrikanismen med den tillhörande nationalismen är en rörelse med flera anhängare över kontinenten. Därför var det inte särskilt oväntat när Gbagbo uttalade sitt stöd för Khaddafi. Inte heller var det oväntat att han långt tidigare ville slänga ut den lilla grupp FN-soldater som fanns i landet och som inte gjort mycket annat än att skydda Alassane Ouattara.
Att då komma dundrande med trupp som representerar de forna kolonialherrarna är en dålig lösning i ett land där populistpolitiker inte drar sig för att skylla allt elände på det förflutna i stället för på eget vanstyre och korruption. Och inte blir det lättare av att valet faktiskt var hyfsat jämnt. Man kan ju inte indirekt gå i krig mot halva befolkningen.
Vad omvärlden i detta läge däremot kan och bör göra är att så gott det går lindra konsekvenserna av en humanitär katastrof. Att biståndsminister Gunilla Carlsson nu öppnat plånboken är bra. Det löser inga problem. Men det gör dem förhoppningsvis lättare att uthärda eller till och med att överleva.
Liksom Khaddafi vill Gbagbo nu med kniven på strupen ha eldupphör och samtal. Men precis som i Khaddafis fall har det tåget gått. Gbagbo har haft många månader och uppvaktningar på sig. Samtliga medlemsländer i Ecowas har erbjudit den korrupte ex-presidenten asyl. Men Gbagbo har inte tagit ett steg för att gå de utsända medlarna till mötes. Nu gäller det för omvärlden att visa att han fått sin chans och inte får någon ny.
Många afrikanska stater står inför annalkande egna val. Situationen i Elfenbenskusten lär ge avtryck i några av dem. Därför är det viktigt att afrikanska ledare inte visar vare sig förståelse eller barmhärtighet mot valfuskare. Också afrikaner förtjänar demokrati.