Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Italiens eviga väntan på lösningar

Italiens tidigare premiärminister Matteo Renzi hoppas på en återkomst.
Italiens tidigare premiärminister Matteo Renzi hoppas på en återkomst. Foto: TIZIANA FABI

DN 26/2 2017. Vänstern grälar, högern är inkompetent och populisterna vimsiga. Italiens behov av reformer är akut, men kaoset ser ut som det brukar göra.

Formellt heter Italiens premiärminister Paolo Gentiloni. I företrädaren Matteo Renzis ögon är han bara till för att hålla stolen varm i väntan på den stora återkomsten.

Deras mittenvänsterparti PD har aldrig varit homogent eller harmoniskt. Ursprunget är ett kommunistparti som övergav stalinismen, inkorporerade lite kristdemokrater och blev något slags socialdemokrater uppdelade i fraktioner. De begränsade marknadsekonomiska reformer Renzi försökte sig på avskyddes av traditionalisterna. Nu har han lämnat även posten som partiledare, men mest för att ta tillbaka makten innan någon rival hinner brösta upp sig.

I Italien är det mesta någon annans fel, och partierna använder exempelvis EU som kärt slagträ i inrikespolitiken.

Renzi har sina förtjänster, men det har alltid funnits ett gap mellan hans stora löften och faktiska erövringar. Framför allt anser han att inget fungerar om han inte får bestämma allt själv. I december stupade han på en grundlagsreform som skulle sopa undan hinder i premiärministrars väg och låta dem sitta säkert i fem år. Folket mindes Mussolini, röstade ned förslaget med emfas och fick Renzi att avgå.

Nytt parlament ska väljas senast i februari 2018. Den otålige Renzi vill ha valet tidigare, för att få i gång reprisen av sig själv. Presidenten försöker hålla emot. Och EU tycker sig ha nog med ödesval i år: Nederländerna, Frankrike, Tyskland.

Under tiden riskerar PD att spricka, på grund av politiska motsättningar och missnöje med Renzi. Hittills har han två utmanare inför partikongressen i vår, en företrädare för gammelvänstern och så justitieministern Andrea Orlando som tycks stå för renzism utan Renzi. Vem som är storfavorit till ordförandeposten råder det inget tvivel om. Att en regering Renzi 2 skulle få mer gjort än den förra är desto mer osäkert.

Alternativen är inte smakligare. Italiens borgerliga partier har länge varit en tragedi. Den gamla korrupta kristdemokratin upplöstes i atomer när Tangentopoli, alla skandalers moder, bröt ut i början av 90-talet. Avlösningen blev mediemogulen Silvio Berlusconi, som lovade runt men aldrig var intresserad av annat än sina egna affärsintressen. Och han är fortfarande kvar.

PD:s största hot är i stället Femstjärnerörelsen, komikern Beppe Grillos anarkopopulister. De har redan vunnit makten i Rom med flera städer, och visat att det blir samma röra när de styr som när etablissemanget gör det. Deras webbaserade medlemsomröstningar kan ge vilken politik som helst.

Det främlings- och EU-fientliga Lega Nord kompletterar den sorgliga uppsättningen.

I Italien är det mesta någon annans fel, och partierna använder exempelvis EU som kärt slagträ i inrikespolitiken. En del hävdar att Tyskland tvingade på landet euron och att det vore lönsamt att gå ur. De som fortfarande vill stanna i unionen vill slippa tråkiga budgetrestriktioner och andra jobbiga krav. Krafterna som på ett seriöst sätt vill bygga om ekonomin är små och timida.

Vänstern skulle behöva få ordning på PD, och det går säkert lättare om kommunisterna bildar eget. Att ge den arrogante Renzi fria händer vore däremot ett riskprojekt. Samtidigt borde borgerligheten skaffa sig ett normalt parti som slutgiltigt pensionerar Berlusconi.

Dessvärre är det troligast att Italien fortsätter som vanligt. Tillväxtprognosen för nästa år är sämst i hela EU, arbetslösheten 12 procent, konkurrenskraften sjunkande, statsskulden över 130 procent av BNP. Bankerna svajar. Åtskilligt skulle behöva göras. Och det kommer inte att bli gjort.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.