Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Jämställda intressen

Föräldraförsäkringen är en generös inrättning. Man kan, som regeringens utredare Anna Hedborg i gårdagens Ekot, rentav fråga sig ”om det är statens uppgift” att sträcka frikostigheten så långt att det lägger hinder för jämställdheten.

Det sista ledet i invändningen kan låta bakvänt. När moderskapspenningen infördes på 1950-talet var det just för att underlätta för kvinnor att delta på arbetsmarknaden. Tillsammans med daghemmen fungerade formeln. Hemmafrusamhället fick stå tillbaka och kvinnor har tack vare det stegvis fått större frihet och makt.

Sedan föräldraförsäkringen för 40 år sedan ersatte moderskapspenningen finns heller inga formella hinder för kvinnor och män att dela ansvaret lika som föräldrar. Det gör de dock ännu inte, och på hemmafrueran har följt en mer godartad modell som bygger på lång och flexibel mammaledighet. I fjol stod kvinnor för tre fjärdedelar av uttaget från föräldraförsäkringen.

Med tiden blir förvisso dagarna med pappa fler, men de är fortfarande få, och könsgapet på arbetsmarknaden består.

I Stefan Löfvens och de gröna språkrörens kommande budget väntas nya bud i föräldraförsäkringen. Socialdemokraterna vill att en tredje månad viks åt ena föräldern, medan Miljöpartiet förespråkar en hårdare kvoterings­variant.

Är ytterligare pappamånader och så småningom en tudelad föräldraförsäkring Lösningen? Sannolikt inte. Anna Hedborg, som leder Delegationen för jämställdhet i arbetslivet, pekar på siffror som visar att en stor del av föräldraledigheten tas ut obetalt, utanför försäkringen. Det är en faktor som nästa regering borde ta itu med, säger Hedborg.

Vad det i praktiken skulle innebära är att arbetsgivare ges större möjligheter att säga nej till ledighet och deltid för småbarnsföräldrar.

Få saker skulle ställa frågan om jämställda familjer och en jämställd arbetsmarknad på sin spets på samma sätt som en försvagning av föräldraledighetslagen. Annars kan det låta som om inget stod på spel. Ungefär som om det enda som stod mellan oss och jämställdheten var Göran Hägglunds principer om att familjens beslut ska tas vid köksbordet.

Det är det inte. Olika rättigheter, praktiska hänsyn och socialpolitiska motiv krockar. Även kvotering av föräldrapenningen är ett spel med verkliga insatser.

Vi har vant oss vid att jämställdhetsreformer inom exempelvis föräldraförsäkringen inte innebär väsentliga försämringar för någon. Den första pappamånaden, som har hunnit få 20 år på nacken, förde inte med sig några större bekymmer. Reformen föll ut väl och bidrog dessutom till ett påtagligt jämnare uttag i alla samhällsgrupper, som det var tänkt.

När uppföljaren, pappamånad nummer två, infördes 2002 lades det till extra dagar i försäkringen som kompensation. Ingen behövde därför komma i kläm den gången heller. Men samtidigt uteblev den ytterligare knuffen mot ett jämnt uttag. Ledigheten bland män ökade ett litet snäpp till, men förändringarna sågs egentligen bara i medelklasshushåll och de flesta dagarna plockades ut efter småbarnsåren. Kvinnors långa frånvaro från arbetsmarknaden blev i själva verket ännu längre efter reformen. Det gör den svår att beteckna som en succé.

Alliansens jämställdhetsbonus har i sin tur fört med sig ännu mer generösa villkor i föräldraförsäkringen. Utvärderingarna tyder på att effekten hamnat nära noll.

Så länge mödrarna tar huvuddelen av föräldraansvaret kommer kvinnor att vara i underläge på arbetsmarknaden. Mönstret bidrar till starka förväntningar i samhället och begränsningar också för män, även om de mest synbara kostnaderna bärs av kvinnor. De kvinnor som aldrig själva blir föräldrar får vara med och betala, genom sämre karriärmöjligheter och lägre inkomster livet ut. Det finns därför goda argument för exempelvis en tredje pappamånad, även om förväntningarna på reformen måste ställas lågt.

Därefter blir dock avvägningarna betydligt svårare. Hur ogenerösa och fyrkantiga kan reglerna göras innan de ömmande fallen blir för många? Är det önskvärt att rätten till obetald föräldraledighet får stryka på foten? Svaren är inte givna, men de som på olika sätt vill begränsa kvinnors och mäns möjligheter att göra olika val bör vara ärliga med att en sådan politik kräver vissa offer.