För tre år sedan blev Liberaldemokratiska partiet (LDP) söndersmulat i det japanska valet. På söndagen var man tillbaka vid makten efter en jordskredsseger. Tillsammans med partnern Nya Komeito såg LDP till och med ut att få den två tredjedels majoritet i parlamentet som behövs för att slippa bekymra sig för att beslut ska fastna i överhuset. Shinzo Abe, en kortvarig och högst misslyckad premiärminister 2007, gör comeback som regeringschef.
LDP hade närmast monopol på makten i Japan från 1955 till 2009, då partiet förlorade på grund av ett utbrett missnöje med dess stela och korrupta sätt att leda landet. Den här gången röstade japanerna också snarare mot Demokratiska partiet än för LDP.
Demokraternas styre präglades av mer kaos än duglighet. Redan starten förstördes av ett onödigt gräl med USA om var de amerikanska trupperna skulle förläggas. Löftet att lyfta på den statliga byråkratins kvävande hand blev aldrig verklighet. Och i mars 2011 kom jordbävningen och tsunamin som ledde till kärnkraftshaveriet i Fukushima, vilket regeringen hanterade med upprörande sölighet och inkompetens.
Men LDP har mycket att bevisa. Partiet bär trots allt huvudansvaret för det mesta som är fel med Japan.
Den snabba tillväxten efter andra världskriget gjorde landet till en ekonomisk stormakt. På 1980-talet klagade USA ilsket över att den japanska exportindustrin var alltför framgångsrik. Sedan sprack finans- och fastighetsbubblan, och Japan förlorade många år innan man gjorde något åt sin bankkris. Stagnationen har nu varat i över 20 år: tillväxten har legat på 0,5 procent per år i snitt, trots nollräntor.
Pessimismen har blivit struktur, och japanerna konsumerar för lite och sparar för mycket. Nu pågår den tredje lågkonjunkturen på fem år. Budgetunderskottet är 10 procent av BNP och statsskulden osannolika 240 procent av BNP.
Den stora frågan är fortfarande hur tillväxten ska ta fart igen. LDP har i valrörelsen krävt en mer aggressiv penningpolitik och att centralbanken höjer inflationsmålet från 1 till 2 procent, bland annat genom att köra i gång sedelpressen. Och utan tvivel måste ekonomins deflationistiska tendenser bekämpas. Konsumenter som förväntar sig sjunkande priser köper ingenting.
Men i övrigt är LDP:s lösningar desamma som förr: jättelika offentliga infrastruktursatsningar. Inget land i världen har så många öde järnvägsstationer och broar som inte leder någonstans, men effekten har uteblivit eftersom de stora strukturproblemen har ignorerats. LDP:s nya löften gläder partiets vänner i byggindustrin och väljarbasen på landsbygden, men kommer att bygga upp skuldberget än mer.
Tjänstesektorn borde avregleras och murarna runt den inhemska ekonomin – inte minst jordbruket – rivas ned. Sysselsättningen måste öka genom att fler kvinnor tar sig in på arbetsmarknaden. Japan har också en alltför låg pensionsålder, trots en mycket hög andel gamla i befolkningen (det sägs att fler blöjor numera säljs för äldre än för småbarn).
Det är tyvärr alldeles för optimistiskt att hoppas på att LDP tänker ägna sig åt sådana grundproblem. Däremot vill partiet klokt nog behålla kärnkraften, trots den kritiska opinion som Fukushima skapade. Fortfarande har bara ett fåtal reaktorer återstartats, men importen av fossila bränslen är extremt kostsam.
Shinzo Abe har ofta låtit tuff mot Kina, vars frammarsch göder den japanska exporten men också utgör en stor utmaning. Grälet om klippöarna Senkaku, som heter Diaoyu på kinesiska, fortsätter även om regimen i Peking för tillfället inte regisserar antijapanska gatuprotester. LDP vill också öka försvarsanslagen och ändra eller omtolka den pacifistiska författning som USA skrev ihop efter kriget.
Och nog är det rimligt att Japan axlar ett större ansvar för säkerheten i regionen, även om det inte får betyda att imperietidens förbrytelser sopas under mattan. Men det är också i fortsättningen en god idé att bevara och odla vänskapen med USA.