Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Jättar utan stora idéer

Men varthän?
Men varthän? Foto: Thomas Karlsson

Moderaternas viktigaste uppgift är ”att rusta Sverige för nästa lågkonjunktur och finanskris”, konstaterar Fredrik Reinfeldt i torsdagens DN-intervju. Den insikten når statsministern mot bakgrund av det svenska 90-talet: ”Jag har genomlevt och sett vad det innebar att leva i en ekonomi när det var dålig ordning, när inflationen och räntorna inte var under kontroll. Det påverkar allt.”

Rimligtvis stärktes han i den uppfattningen av eurokrisen. Sunda statsfinanser gjorde att Sverige klarade sig bättre än andra länder samtidigt som väljarna belönade alliansen med omval och Moderaterna med rekordsiffror. Ansvarsfullhet betalade sig både ekonomiskt och politiskt.

Det är svårt att ifrågasätta vikten av ordning och reda i de offentliga finanserna. Men Fredrik Reinfeldt verkar ha gjort sin läxa lite för väl. Av Sveriges och alliansens framgångar verkar han ha dragit slutsatsen att allt som rege­ringen gjort är rätt och inget bör göras annorlunda. I intervjun radas därför en rad nej upp: ekonomin ska inte stimuleras, a-kassan bör inte höjas, Las ska inte luckras upp och hyror behöver inte marknadsanpassas. Om inget kan göras bättre finns inga skäl att tänka nytt. Idélöshet blir den största dygden av dem alla, vilket så klart är ironiskt för en politiker som gjort om sitt parti i grunden och gång på gång slagit fast vikten av ständig förnyelse.

Med den inställningen är det heller inte så konstigt att Reinfeldts mest konkreta löfte i DN-intervjun begränsar sig till det luddiga, på gränsen till parodiska, att all statlig verksamhet ska verka för ökad sysselsättning: ”Vi kan ta Livsmedelsverket till exempel som ska säkra livsmedel och bra matvaror. Men man kan också skriva in att de ska främja företagen inom livsmedelssektorn.”

Samtidigt är Fredrik Reinfeldts hållning inte helt olik huvudmotståndaren Stefan Löfvens. Också Socialdemokraterna tog intryck av 90-talets krisår, bäst sammanfattat i Göran Perssons paroll ”den som är satt i skuld är inte fri”. Och för S-märkta med kort minne påminde de dubbla debaclen med Mona Sahlins vänsterallians och Håkan Juholts yviga utspel om att partiet inte är konkurrenskraftigt utan trovärdighet i ekonomiska frågor.

Dessa insikter låg sedan till grund för den våldsamma triangulering som skedde efter att Stefan Löfven tog över rodret. Och som kulminerade i Magdalena Anderssons tvekamp med Anders Borg om vem som ömmast kan smeka den svenska statens spargris.

Konsekvensen av socialdemokrater som räds alla vassa kanter och moderater som omfamnar sin idéfattigdom är ett val mellan ett S som är otydligt med vad det vill och ett M som är tydligt med att det inget vill. Och eftersom de alternativen, av förklarliga skäl, inte faller väljarna i smaken sjunker båda partierna i opinionen. I modern tid har landets två största partier tillsammans aldrig varit så små.

Två krympande och visionslösa jättar har samtidigt inneburit att små partier med klara prioriteringar på enskilda sakområden men med lite intresse för helheten fått större utrymme. Sverigedemokraternas, Miljöpartiets och Feministiskt initiativs framgångar kan alla ses i det ljuset. Det gäller särskilt SD och Fi, som båda stakat ut tydliga positioner i enstaka frågor men saknar ambitionen att formulera trovärdiga budgetförslag.

För de två regeringsalternativen i svensk politik, alliansen och de rödgröna, blir dock följderna olika. Hos oppositionen, där partierna valt att gå fram var för sig, har resultatet blivit ett första exempel på röd-grön-rosa kannibalism då S läckt till såväl V som MP och Fi. Det innebär att en socialdemokratisk regering lär kantra åt vänster. Allianssamarbetet har, å andra sidan, inneburit att band lagts på småpartierna. Därmed har M:s styrka gentemot de andra förblivit intakt, samtidigt som idélösheten fördjupats.

I torsdagens intervju noterar Fredrik Reinfeldt att den viktigaste politiska förändringen under hans livstid är att Sverige sedan 90-talet utvecklat en reformförmåga som bidragit till att öka landets internationella konkurrenskraft. Dess grund, bör det tilläggas, har utgjorts av stabila regeringar som sett till politikens helhet. Den riskerar därför att försvagas när jättarna blir mindre och tappar intresse för förändring samtidigt som småttingarna blir både fler och spretigare.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.