Ledare

Jo, det är vi mot dem

Tyst minut för rätten att tala.
Tyst minut för rätten att tala. Foto: Lotta Härdelin

Han hette Ahmed Merabet, han var 42 år gammal och gift. Han var polis och patrullerade Paris elfte arrondissement, ett område där man bland annat kan hitta Edith Piaf-museet och den märkliga byggnaden Cirque d’hiver, Vintercirkusen.

På en video som har cirkulerat syns en skadad Ahmed Merabet på trottoaren utanför Charlie Hebdos redaktion. Han höjer armen för att skydda sig när en av de beväpnade, maskerade terroristerna kommer emot honom. Mannen skjuter honom i huvudet, liksom i förbifarten. Det tycks inte finnas något som helst skäl, om det nu någonsin finns skäl att mörda någon.

Ahmed Merabet var muslim.

I dessa dagar föreligger ingen brist på människor som säger att det är vi mot dem, ”väst” mot ”islam”. På ett sätt har dessa mörkmän faktiskt rätt. Det är vi mot dem. Men ”vi” är några helt andra än vad hatbrigaderna vill få oss till.

Det är vi som kallar oss muslimer, kristna, judar, buddhister, hinduer, asatroende, ateister eller agnostiker. Och som menar att våra medmänniskor har rätt att kalla sig, och tillbe, vad de vill. Vi står mot dem som menar att just deras gud är den ende tillåtne och att den som smädar denne gud förtjänar att dö.

Det är vi som till skillnad från dem som låg bakom attacken tror på pluralism, på flera religioner, flera sanningar, flera åsikter som får brytas mot varandra i öppen debatt.

Det är vi som vill se ett flöde av människor, varor och idéer över gränser och tror att när en kultur möter en annan blir summan större än två kulturer. Vi står mot dem som vill stänga och låsa in, som är sig själva nog och menar att blandning är så av ondo att de är villiga att beskjuta den.

Det är vi som vill bo i ett samhälle där alla har rätt att yttra sig. Vi kan känna oss sorgsna och kränkta som alla andra när någon säger något illasinnat, och vi går gärna i polemik och debatt. Men vi står mot dem som vill förbjuda yttranden som just de själva ogillar. Vi står mot dem som vill garanteras en tillvaro kliniskt ren från friktion och aldrig möta något som riskerar att utmana deras egen syn på världen och sig själva. Vi står framför allt mot dem som är villiga att använda våld mot människor, bilder och tankar som misshagar dem.

Det var vi som i Frankrike och många andra länder gick ut och protesterade i tiotusental mot terrordådet mot Charlie Hebdo. Vi deltog i tysta minuter och la blommor och kondoleanskort utanför redaktionen. Det var vi många som visade vår avsky mot de få.

Det är vi som tror på demokratin och är villiga att försvara den. Som anser att den som vill påverka samhället måste göra det med argument och röstsedlar, inte med våld. Som tror på en rättsstat som skyddar den svage mot den starke och som i sin tur skyddas av modiga män och kvinnor som Ahmed Merabet.

Så påstå inte att det finns ett ”väst” som står mot ett ”islam”, att det ena är gott och det andra ont och att de två aldrig kan förenas. Det är inte där stridslinjen går. Den går mellan att acceptera demokratins spelregler eller inte. Den går mellan oss som vill sköta vårt i lugn och fred och dem som tycks leva för att tvinga på andra sin egen vilja.

Det finns även i dessa dagar de som anser att ”vi” på något sätt måste skylla ”oss” själva för att ”vi” provocerat ”dem”. Som om tilltaget att avrita profeter och andra heligheter skulle vara ett större brott än att släcka människoliv, eller att det förra i alla fall i någon mån skulle rättfärdiga det andra.

Det är en barock tanke.

De västliga demokratierna – som består av människor av alla färger och religioner, födda här eller hitflyttade – kan inte göra anspråk på att vara perfekta samhällen. Men de har skapat den bästa tillvaro för människor som världen skådat. Medborgarna har rätt att säga sin mening, inga lagar förtrycker systematiskt något kön eller någon religiös minoritet. Vuxna människor får vara delaktiga i hur samhället styrs och medlemmar ur alla trosriktningar har rätt och möjlighet att leva sida vid sida.

Sådana är vi muslimer och kristna, judar och ateister som bor här. Och det var i försvar av detta, mot dem, som den muslimske polisen Ahmed Merabet föll på sin post.