Det är rätt att arbete ska löna sig bättre än socialbidrag. Att Socialdemokraterna ansluter sig till den linjen är välkommet. Men överskatta inte effekten.
Den som hittar några timmars jobb men samtidigt är beroende av försörjningsstöd från socialkontoret får i dag sitt bidrag nedskrivet med lika mycket som hon tjänar på att arbeta. Förslag har kommit från flera håll på att förändra det, så att en liten tillskjuten arbetsinkomst ger fler kronor kvar i plånboken än enbart socialbidrag.
Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund lade på sitt partis riksting fram en lösning där inte hela löneinkomsten tas med i underlaget när försörjningsstödet beräknas. Det gör att bidraget minskar, men inte lika mycket som arbetsinkomsten ökar. Centerns Annie Lööf vill se en snarlik modell, och i sitt sommartal lyfte statsminister Fredrik Reinfeldt särskilt fram att ungdomar alltid ska tjäna på att arbeta även om de har socialbidrag.
I Storbritannien är sådan förändring en viktig del av premiärminister David Camerons stora reform av socialpolitiken. Den 13 september tar överhuset slutlig ställning till lagförslaget.
Och när Socialdemokraternas ekonomiskpolitiske talesman Tommy Waidelich ger sitt stöd till en reform av försörjningsstödets beräkning borde inte ett genomförande i Sverige ligga långt borta. Waidelich lät i Rapport rent av som en kopia av Reinfeldt: ”Det ska vara lönsamt att gå från bidrag till jobb. Det är den viktiga signalen, att vi hävdar arbetslinjen.”
Det är glädjande att Tommy Waidelich tydliggör att Socialdemokraterna också inser att ekonomiska morötter är viktiga för att få fler människor i arbete. Regeringen har med jobbskatteavdrag gjort det betydligt mer lönsamt för dem med låga inkomster att arbeta mera eller få ett nytt jobb med högre lön. Den som tjänar 12.000 kronor i månaden har fått sänkt skatt med nästan en tredjedel, eller drygt 900 kronor i månaden jämfört med för fem år sedan. Och för varje hundralapp i löneökning får samma person behålla 72 kronor i den egna plånboken – mot 64 kronor 2006.
Men att bryta långvarigt bidragsberoende och förhindra att ungdomar och andra grupper utan uppbyggt kontaktnät i arbetslivet hamnar i den situationen är betydligt svårare. Flera försök har gjorts.
Instegsjobben – där staten subventionerar en stor del av lönen – är en av regeringens satsningar. Centern vill skrota anställningsformen då den inte gett det önskade resultatet.
Exakt vilken betydelse sänkta arbetsgivaravgifter för unga har fått är svårt att bedöma. Moderaterna pekar på att 28.000 fler ungdomar har jobb i dag jämfört med för ett år sedan. Samtidigt vet ingen vad resultatet hade varit utan sänkningen – fram till de senaste månaderna har konjunkturen pekat starkt uppåt. Kritiken mot Fas3-jobben har också varit stark.
En förändring av försörjningsstödet kommer inte heller att vara lätt. Det uppstår alltid problem med den typen av regeländringar, och alla går inte att förutsäga. Ska samma regler gälla alla – oavsett om det handlar om ett kortvarigt behov av stöd, eller om det är en person eller familj som under flera år huvudsakligen levt på socialbidrag? Ska åldern vara avgörande? Riskerar det att leda till att systemet utnyttjas på ett sätt som inte är tänkt? Och – det mest avgörande – kommer det att ha någon betydande effekt på hur många som kommer i arbete?
Det ska alltid löna sig att jobba. Därför är det bra att en majoritet av riksdagens partier tycks vara överens om en översyn av beräkningen av försörjningsstödet. Men någon mirakelmedicin mot utanförskapet är det inte.