Siffrorna har smattrat. För en stackars väljare är det inte lätt att avgöra vilka som är mest korrekta eller relevanta, och verkligheten är mer motsägelsefull än svartvit. Det är ändå hög tid att göra något slags bokslut i den fråga som båda blocken kallat den viktigaste: jobben.
Ekonomiskt sett har mandatperioden varit en hisnande bergochdalbanefärd. I början gick det lysande, i mitten raserade finanskrisen det mesta och mot slutet har tillväxten åter varit storartad. Detta komplicerar bedömningen av regeringen.
Utanförskapet var alliansens innovation i valrörelsen 2006. De borgerliga talade om ett vidare begrepp än den öppna arbetslösheten, om att förtidspension och långtidssjukskrivning ofta var ett sätt att dölja brister på arbetsmarknaden. För att på sikt klara den demografiska utmaningen, att allt fler människor blir allt äldre, måste man få fler svenskar att jobba mer.
Den nya regeringen införde jobbskatteavdraget, som gjorde det mer lönsamt att arbeta. Parallellt har alliansen försökt göra det billigare att anställa och värma upp företagsklimatet.
Facit är att utanförskapet har sjunkit, men bara lite. Minskningen är i runda tal 50.000 personer av 1,5 miljoner, enligt arbetsmarknadsdepartementet. Socialdemokraterna hävdar att det har ökat, men då jämför de månader som passar deras argument. Klart är att minskningen av utanförskapet helt beror på färre förtidspensionerade och sjukskrivna.
För arbetslösheten är utan tvivel högre nu än vid valet 2006. Enligt SCB gick 407.000 svenskar arbetslösa i augusti, eller 8,2 procent. För fyra år sedan var siffran ungefär 6,5 procent. Men arbetslösheten sjunker nu; i fjol stod 8,5 procent utan jobb.
Med ungdomsarbetslösheten är det likadant. Svenska egenheter gör att den har varit hög i flera mandatperioder, men den har också ökat sedan augusti 2006 samtidigt som den är lägre än 2009.
Sysselsättningen har däremot stigit sedan maktsskiftet 2006, med nästan 100.000 personer. Förklaringen till att sysselsättning och arbetslöshet kan gå upp samtidigt är att antalet människor på arbetsmarknaden ökat. Det beror på befolkningstillväxt men också på att det lönar sig bättre att jobba och sämre att gå på bidrag, precis som regeringen avsett.
Totalt sett finns det utrymme för olika tolkningar av vad alliansen har åstadkommit. Men det är ohederligt att tänka bort finanskrisen, även om oppositionen oftast råkar göra det. När ekonomin störtdyker – BNP föll med 5 procent 2009 – blir det löjligt att bara jämföra med läget vid maktskiftet.
När det såg som mörkast ut trodde experterna att arbetslösheten skulle rusa i väg till 12 procent eller mer. Det hände inte. Sverige har också klarat sysselsättning och jobb betydligt bättre den här gången än under 90-talskrisen. Då föll sysselsättningen med 600.000 personer. Nu var det som värst minus 120.000, och vi står alltså redan på plus igen.
Regeringen har hanterat lågkonjunkturen med mer arbetsmarknadsutbildning och höjda statsbidrag till kommunerna. Även om de rödgröna hela tiden sagt ”mer av allt” är det i grunden inte här blocken har olika syn.
Den stora skillnaden ligger i de strukturreformer som regeringen har genomfört, av skatter och socialförsäkringar, som långsiktigt ger fler jobb. Här har oppositionen sagt ”nej till allt”. Många har en övertro till politikers möjligheter att ”fixa jobb”, men det gäller att ge förutsättningar för att de ska kunna växa fram.
Alliansen hade kunnat göra mer för företagens villkor, och måste höja ambitionen om den blir återvald. Den rödgröna oppositionen har dessvärre inte visat upp några andra jobbidéer än att backa bandet.