I krisens spår måste regeringen komplettera arbetslinjen med fler insatser till dem som blir av med jobbet. Dessutom bör efterfrågan på arbetskraft stimuleras.
Regeringens budgetöverläggningar på Harpsund är ett säkert tecken på att den politiska säsongen dragit i gång. Allianspartierna är väl medvetna om att utfallet av årets förhandlingar kommer att ha en avgörande roll i valrörelsen.
Finansminister Anders Borg skriver upp prognoserna för de offentliga finanserna något, men är fortsatt mycket försiktig. Det är klokt. Inför valkampanjen kommer regeringen att behöva ekonomiska reserver för att blidka väljarna.
Borgs defensiva hållning måste ses i ljuset av de pågående förhandlingarna. Bättre att lova för lite än för mycket. Han flaggar dock för ett ”visst handlingsutrymme för ytterligare krisinsatser”. Men gårdagens presskonferens gav inget närmare besked om vad insatserna kommer att bestå av.
Det troliga är någon form av kompromiss mellan de olika allianspartiernas önskemål samt en ökad satsning på arbetsmarknadspolitiken.
Med en annalkande tvåsiffrig arbetslöshet, som enligt regeringens egen bedömning biter sig fast på historiskt höga nivåer även efter valet, är det rätt att öka stöd- och omställningsåtgärder till dem som blir av med jobbet. Folkpartiets förslag om fler utbildningsplatser är välkommet, så länge utbildningarna håller hög kvalitet och inte låser in arbetssökande.
Kommun- och landstingspolitikerna fortsätter att skrika efter mer statliga pengar för att täcka svarta hål i sina budgetar, decimerade av fallande skatteintäkter och ökande utgifter. Samt ett och annat badhus.
Om sparpaket och skattehöjningar ska undvikas måste regeringen öppna sin egen (malätna) plånbok, menar de. Detta trots att kommunerna i vårpropositionen fick sju miljarder extra att spendera 2010. Lägg därtill de tre miljarder kronor som de tjänar på sänkta arbetsgivaravgifter. Utgifterna minskar också till följd av lägre sjukfrånvaro.
Att kommunerna kommer att få några extra köttben är ändå högst sannolikt. Oppositionen har länge hackat på regeringen för att den gjort för lite och varit för sen i starten. Nedskärningar i offentlig sektor och höjda kommunalskatter är ingen valvinnare.
Det enda regeringsparti som motsatt sig ökade statsbidrag är Centern, som hellre vill se sänkta arbetsgivaravgifter. Det stärker kommunernas ekonomier och lättar på arbetsgivarnas kostnadstryck. Men det är en dyr åtgärd räknat per arbetstillfälle. Kommunerna vill hellre ha en stor påse pengar direkt i handen, vilket också appellerar till väljarna.
Vilket av allianspartierna som drar det längsta strået i budgetförhandlingarna återstår att se. Moderaterna har i upptakten vurmat för mer jobbskatteavdrag, Folkpartiet för utbildning, Kristdemokraterna för pensionärerna och Centern för företagen.
I det rådande ekonomiska klimatet bör jobbskapande åtgärder prioriteras framför sänkt skatt till pensionärer. Regeringen kan också ta till sig av de positiva lärdomarna från hushålls- och rotavdragen. Lägre skatt på efterfrågade tjänster omvandlar svarta jobb till vita och ökar sysselsättningen.
Att genom sänkta inkomstskatter öka drivkrafterna för arbete är alltid bra. Men regeringen får inte glömma bort (särskilt i en lågkonjunktur) att stimulera efterfrågan på arbetskraft. Det är ingen poäng att komma ut på en arbetsmarknad om inte företag vågar anställa.
DN