Moderaterna håller fast vid arbetslinjen. Änkans skärv får vänta till valrörelsen. Med rätta.
Statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg hävdar att det finns resurser för krisbekämpning när det är dags att presentera budgeten i mitten av september. Hur många miljarder det kan handla om var de noga med att inte nämna när de i går presenterade de moderata prioriteringarna inför de allierades budgetförhandlingar.
Däremot underströk Reinfeldt och Borg att det handlade om tillfälliga insatser, främst för år 2010. Men mer pengar för att kommunerna inte ska säga upp personal i äldreomsorg, sjukvård, skola och förskola är alltså moderaternas första val. Och därom lär alliansen inte gräla.
Statsministern upprepade flera gånger att det handlar om att motverka sysselsättningsminskning inom dessa fyra preciserade områden. Det är bara att hoppas att kommunerna använder sitt självstyre till att tolka anvisningen med förnuft. Färre elever på gymnasiet bör leda till färre lärare. Det frigör medel till att anställa personal i barnomsorgen när fler barn behöver förskola. Eller till äldreomsorgen.
Reinfeldt hävdade också att tillskott ska ges till rättsväsendet. Nog för att myndigheter på det området inte håller budget, men det är inte bristen på pengar som är det stora problemet utan bristen på effektivitet. Och den åtgärdas inte med mer medel att göra fel saker för.
Moderaternas andra prioritering är vad de kallar omställning – det vill säga utbildningsplatser och arbetsmarknadspolitik. Inte heller detta torde bli någon konfliktpunkt inom alliansen.
Finansminister Anders Borg räknar med att det kan bli en liten slant över för en tredje insats, ett fjärde jobbskatteavdrag. Blir det av, blir det knappast tillfälligt. Här anmälde såväl Kristdemokraterna som Centern avvikande mening omgående. KD vill ha sänkt skatt för pensionärerna, liksom Centern som dessutom önskar sänkta arbetsgivaravgifter.
I valet mellan jobbavdrag och sänkt arbetsgivaravgift ger det förra bättre utslag i jobb per krona. Alltså är det valet givet om det står mellan de två användningarna. Alliansen gick till val på arbetslinjen, deras löfte var att minska ”utanförskapet”. Det kom en global recession emellan. Medborgarna förstår att det får följder, men knappast om regeringen väljer mindre smarta sätt att dämpa den ökande arbetslösheten.
Socialdemokraternas ekonomiske talesman Thomas Östros avfärdade Moderaternas förslag om högre jobbavdrag som ansvarslöst: ”Man måste vara ärlig och våga säga att under de kommande åren finns inget skattesänkningsutrymme. Varje krona som går att skrapa ihop måste gå till välfärdens kärna.”
Skulle Socialdemokraterna hålla fast vid detta uttalande i valrörelsen vore det en välgärning. Men det kan på goda grunder betvivlas. De rödgröna har hjärtligt pläderat för sänkta skatter för pensionärer, arbetslösa och sjukskrivna. Liksom för högre nivåer i a-kassan och sjukförsäkringen.
Moderaternas utspel om en ytterligare, liten, höjning av jobbavdraget kan ses som ett led i det psykologiska positionerandet inför valrörelsen. De kan nog avstå från att ta det steget om de slipper sänka skatten för pensionärerna nu. I valrörelsen lär det bli oundvikligt att låta Kristdemokraterna, som alltid hänger på 4-procentsspärren, få driva detta som sin alliansfråga.
Ju längre den onda utgiftsspiralen (eller minskade inskomstskruven) kan skjutas på framtiden, desto bättre. För ju tidigare den börjar, desto värre hinner den borra sig in i statsfinanserna innan vi får välja.
DN