Hårda krav på konsensus är inte stimulerande för vare sig en sund debatt eller rättssäkerheten.
Det mesta tyder onekligen på att Thomas Quick-affären är en rättsskandal. Det är, för en lekman som följt de senaste veckornas debatt kring Hannes Råstams bok ”Fallet Thomas Quick”, högst sannolikt att en oskyldig dömts för åtta mord. Detta efter en behandling, komplett med droger, styrda förhör och obskyra terapimodeller, som skulle dra skam över vilket rättssamhälle som helst.
Men ovanstående är inte en absolut sanning. Det är en teori som man kan ansluta sig till eller förkasta. Nu ansluter sig en nästan enig offentlighet till den. Men inte riktigt alla. Ett fåtal skeptiker, som Dala-Demokratens reporter Gubb Jan Stigson, tvivlar fortfarande envetet på Quicks oskuld.
För denna i de flestas ögon absurda tes har han fått kopiösa mängder mothugg – och nu dessutom krav på munkavle. I ett mejl som uppmärksammades i SR-programmet ”Medierna” skriver Mattias Göransson och Jenny Küttim, redaktör respektive researcher för ”Fallet Thomas Quick”, till Dala-Demokratens chefredaktör Mats Larsson att Stigsons skriverier om Quick måste stoppas.
Mejlet, som också publicerats i nätmagasinet Paragraf, anklagar Stigson för förtal och innehåller flera oförsonliga formuleringar: ”problemet är Gubb Jan. (...) Därför föreslår vi att du i vart fall omedelbart utför den självsanering som Dala-Demokraten borde ha utfört för länge sedan.”
Att mejlet skrevs är i sig anmärkningsvärt. Mattias Göransson är en framstående journalist och tidningsmakare, han om någon borde visa respekt för det fria ordet. Än märkligare är det att Mats Larsson och Dala-Demokraten valde att lägga sig platt för kraven. Enligt Paragraf förbjöds Stigson både att skriva om Quick i DD och dess blogg, debattera frågan externt och svara med en egen text i nätmagasinet.
En ansvarig utgivare har all rätt och plikt att styra innehållet i sin egen tidning. Men att belägga en medarbetare med yttrandeförbud är ett hån mot den journalistiska grundtanken, oavsett hur fel denna medarbetare eventuellt har.
Sedan kritiken mot DD tog fart tycks tidningen ha svängt en gång till. Nu får Stigson plötsligt tala om Quick igen. Opportunismen tycks vara en minst lika stark drivkraft i tidningshus i Falun som yttrandefriheten.
Quickdebatten visar dessutom på en journalistikens Göteborgsanda som inte är helt sund. SVT-programmet ”Striptease”, föregångare till ”Uppdrag granskning”, satte tonen: Man hittar en tes, driver den stenhårt, förtiger eller förminskar motargumenten och redigerar inslagen så att ens meningsmotståndare ter sig så enfaldiga som möjligt.
Hannes Råstam var tongivande på SVT Göteborg, Göransson och Küttim tycks arbeta med samma metoder. Denna journalistik har lett till viktiga avslöjanden – men den lämnar ofta läsaren eller tittaren med en bismak i munnen; vilka argument har ni ignorerat den här gången, vilken redovisning har ni valt att hoppa över?
Lägg därtill den svenska debattens ständiga strävan efter konsensus, där människor med avvikande meningar ska förlöjligas, förnedras och helst tystas fullständigt, om så krävs med maktmedel och hot.
Med stor sannolikhet är Quick-affären en skandal. Men den som verkligen eftersträvar rättssäkerhet bör inte vara den förste att kräva locket på.