För drygt fem år sedan befann sig de borgerliga partierna fortfarande i opposition. Landet styrdes av en socialdemokratisk minoritetsregering och statsministern hette Göran Persson.
Föreställ er att en av de borgerliga partiledarna – säg Centerns Maud Olofsson – hade åkt runt i Sverige och hållit tal för olika medlemsförbund i Svenskt Näringsliv. Tänk vidare att hon på ett möte med tjänsteföretagens branschorganisation Almega sagt ungefär följande:
”Jag vet att ni har stora förhoppningar om ett regeringsskifte vid nästa val. Det har jag också, och jag kan lova er att när alliansen tar över så kommer vi inte bara att gå från ord till handling i fråga om arbetsrätten. Det blir dessutom Almegas ledning som skriver lagtexten till den nya arbetsrättslag som blir alliansregeringens första proposition.”
Om Maud Olofsson sagt detta kan vi utgå från att ett ramaskri brutit ut. Det hade talats om hur särintressen kapar svensk demokrati och hur borgerliga partier säljer ut regeringsmakten till lobbyister. Inom alliansen hade de andra partiledarna med rätta tagit avstånd från Centerledarens flagranta flört med en näringslivsorganisation.
Den absoluta merparten av Sveriges politiker håller nog med om att regeringsmaktens integritet måste värnas.
Men om de flesta är överens om detta – borde inte fler bli upprörda när en ledande svensk politiker gör precis det som Maud Olofsson aldrig gjorde, annat än i vårt påhittade exempel?
I förra veckan var Socialdemokraternas ledare Håkan Juholt på besök hos fackförbundet Kommunal i Norrköping. Det var ett led i hans så kallade förlåt mig-turné. Widar Andersson, chefredaktör på socialdemokratiska Folkbladet, var på plats och rapporterade att det inte blev mycket av ursäkt.
”Juholt anser inte att han gjorde några fel utöver att inte ha känt till ett regelverk som inte fanns”, skriver Andersson.
Däremot blev det mycket tal om politik, och den stukade S-ledaren tycks ha haft behov av att säga sådant som kommunalarna ville höra.
Det var i det sammanhanget som Juholt gav ett häpnadsväckande besked. Enligt Socialdemokraternas ordförande är det Kommunalfackets ledning ”som skriver lagtexten till den lag om rätt till heltid som blir den första proposition en ny S-regering” lägger på riksdagens bord.
Man kan ha många synpunkter på det kloka i att lagstifta om rätt till heltid. Risken är att arbetsgivarna blir mindre benägna att tillsvidareanställa personal över huvud taget. I stället för att rekrytera på deltid väljer man att engagera bemanningsföretag eller använda sig av korttidsanställningar. Det ger varken en tryggare eller bättre fungerande arbetsmarknad.
Men denna gång handlar huvudfrågan inte om framtiden för svensk arbetsmarknad. Det allvarliga är att Socialdemokraternas ordförande slår fast att han tänker låta en intresseorganisation stå för författandet av en ny regerings första proposition. Och detta säger Juholt oblygt, som om det handlade om det mest självklara i världen. Vad S-ledaren därmed öppnar för är att hans regering kan låta organisationer som varken svarar inför riksdagen eller ställer upp i allmänna val diktera politiken.
Det har ofta debatterats hur beroende Socialdemokraterna är av LO och hur destruktivt det är att fackförbund och ombudsmän ger finansiella och personella bidrag till partiets politik.
Sällan har dock en S-ledare gett ett så uppseendeväckande exempel på vad denna facklig-politiska samverkan kan betyda i praktiken.
Statsminister Fredrik Reinfeldt har på sistone gång på gång talat om att ”värna allmänintresset”. Det har låtit prententiöst, men är i jämförelse med Juholts skamlösa blinkningar helt rätt attityd.