En sak står helt klar efter Socialdemokraternas partiledarbyte: Med Håkan Juholts inträde på den storpolitiska scenen är det dags att tala ideologi igen.
Mona Sahlins sista tid präglades av utslätning och förvirring kring vilka som egentligen var partiets kärnväljare och hjärtefrågor. Ena dagen flörtade man öppet med ”Solsidan”-medelklassen, nästa dag ville man av ideologiska skäl avskaffa rutavdraget – eller ville man behålla det?
Håkan Juholt, däremot, kommer till Almedalen som en Bamse laddad med ideologisk dunderhonung. Hans bild av dagens Sverige är tecknad med så skarpa drag att den liknar en karikatyr. Regeringen administrerar med hjälp av SD – ”ett genuint borgerligt parti” – en söndervittrande välfärd där politiken ”bygger på att man ska roffa åt sig så mycket som möjligt medan man kan”.
Ett av Håkan Juholts nyckelord denna dag är ”slentrian”. Regeringen ägnar sig åt ”slentrianmässiga skattesänkningar”, upprepar han och ger bilden av en visionslös, sönderregerad allians. Mot den ställer han en socialdemokrati som ska investera Sverige ur arbetslösheten, återreglera elmarknaden, massanställa inom vården och göra Sverige världsledande inom medicinsk forskning.
I Almedalen talar Håkan Juholt om hur människor bränns ut på jobbet, om oro för pensioner och vård, om frustration över tågkaos och elpriser. Han är skicklig på att fånga upp och göra tidiga vallöften av människors farhågor och frågetecken.
Tidigare var det alliansen som hittade samhällets smärtpunkter och omformade dem till konkret politik. Det är ingen vild gissning att nästa regering blir den som talar om vad väljarna talar om. Här ligger utmaningen för alliansen.
Och för den som tidigare i veckan lyssnat på Jan Björklund och, framför allt, Maud Olofsson är det tydligt att Juholts karikatyr av slentrian och samhällssönderfall är felaktig. Det finns en borgerlig vision och den är inte mindre viktig i dag än före valet 2010.
Jobbskatteavdragen har gett medborgarna större makt över sitt eget liv, alternativen inom vård och skola har gett ökad medborgarmakt och bättre kvalitet.
Att mer politik, fler regleringar och en starkare stat skulle vara universallösningen på Sveriges problem är knappast en känsla som delas av väljarna. Borgerlighetens grundbudskap måste förbli att samhället är större än staten.
Sverige är inte perfekt och mycket återstår att göra. Men alliansen behöver inte skämmas över att den vridit landet i ny riktning.
Den som tror att manegen redan är krattad för ett maktskifte har mycket att fundera över. DN:s artiklar i går visar att Socialdemokraternas huvudproblem före valet, att de håller på att förlora sitt förtroende i storstädernas medelklass, snarast har ökat med valet av Juholt.
Och höstens budgetförhandlingar kan visa sig bli en större rysare för Socialdemokraterna än för regeringen. Håkan Juholt står i Almedalen fast vid att han tänker bryta mot andan i budgetreglerna för att stoppa det femte jobbskatteavdraget. ”Det är en tung bevisbörda för dem som säger att ett stopp för skattesänkningar ruinerar landet”, sade han på sin presskonferens, men huvuddiskussionen gäller inte själva skattesänkningen utan principen.
Ramverket instiftades för att en regering ska kunna driva sin ekonomiska politik även i minoritet. Det innebär, hur gärna Juholt än förnekar det, att oppositionen ska vara tvungen att svälja även de beska pillren i budgeten om den inte kan enas om ett gemensamt alternativ.
Höstens debatt kan komma att handla inte om skattehundralappar utan om trovärdigheten i Sveriges samlade ekonomiska politik. Vågar Håkan Juholt verkligen chansa på att han har ett större förtroendekapital i den frågan än Anders Borg?