Den internationella militära insatsen i Libyen går ut på att skydda civila. Socialdemokraternas politik i frågan handlar om att rädda partiledaren Håkan Juholt.
Regeringen, Socialdemokraterna och Miljöpartiet är nu överens om att förlänga den militära insatsen i Libyen. Åtta Gripenplan blir fem, som i stället för att ”patrullera för att upprätthålla flygförbudszonen” ska ”ägna sig åt flygspaning”.
Vad skillnaden är lyckades varken utrikesminister Carl Bildt eller socialdemokraten Urban Ahlin förklara vid onsdagens presskonferens. Antalet plan minskar, samtidigt som uppdraget påstås breddas. Men eftersom S i mars drev igenom att svenskar inte får beskjuta mål på marken, bara bedriva spaning, ska de i praktiken fortsätta att göra samma sak.
En marin bordningsstyrka på ett par dussin man kan också skickas till området för att bevaka vapenembargot mot diktatorn Khaddafi. Fartyg tar för lång tid att få dit, så soldaterna inkvarteras kanske hos britterna om det finns plats. Nato har dock aldrig explicit bett om hjälp med annat än flyginsatser, så det är oklart om det blir något sådant uppdrag.
Natos försvarsministermöte i Bryssel kunde därmed få besked om att Sverige inte överger Libyens folk. Beredskap för humanitära insatser, som också ingår i överenskommelsen, är ett oundgängligt komplement till militära medel. Och det är av nöden att det råder bred politisk enighet när Sverige skickar trupp utomlands, både för soldaternas och folkopinionens skull.
Icke desto mindre är det en beklämmande föreställning Socialdemokraterna har spelat upp den senaste tiden. Först tyckte de att regeringen sölade med att ställa upp i Libyen. Redan på 1 maj krävde S-ledaren Håkan Juholt att insatsen skulle avbrytas, eftersom Sverige redan slutfört sin uppgift.
Efter intern kritik kom nya besked: S hade upptäckt att vad Nato mest behövde var en liten marin styrka, oavsett vad försvarsalliansen frågade efter. Mot slutet har Juholt bytt fot igen, några Gripenplan kan stanna bara de inte befattar sig med flygförbudszonen.
Det har hela tiden varit obegripligt varför S-ledningen hävdat att flygförbudet sköter sig självt. Faktum är att det upprätthålls för att det bevakas, men i fortsättningen alltså av andra länder. Sanningen är att Juholt vägrar erkänna att han trampade i klaveret på 1 maj, och att det måste döljas av orwellskt nyspråk.
I den mån Socialdemokraterna haft en linje har den varit att markera mot regeringen. Eftersom Sverige har en Gripeninsats måste den etiketteras om så att det ser ut som om Juholt bestämmer takten.
Urban Ahlin har hotat med att ifrågasätta Afghanistaninsatsen om S skulle lämnas utanför en Libyenuppgörelse. Håkan Juholt drar i väg långt åt andra hållet i onsdagens DN-intervju. Där är han plötsligt för att skicka svenskt infanteri till Libyen för att övervaka en framtida vapenvila, ingenjörstrupper till Sudan – och varför inte några soldater till Syrien?
Inget av alternativen är naturligtvis aktuellt. Juholt vill få det att se ut som om han vill och kan ta taget om hela Mellanöstern. I själva verket säger han att Sverige kan göra allt i världen utom just att hantera flygförbudszonen i Libyen.
Tyvärr stänker det socialdemokratiska agerandet på Sveriges anseende. Det kan inte ha varit en lätt uppgift för regeringen att föra seriösa diskussioner med Nato samtidigt som Håkan Juholt hoppat hit och dit i bakgrunden.
Khaddafis öde avgörs inte av ett antal svenska Gripenplan, och ännu mindre av Juholts matroser. Att Sverige fortsätter att delta i Libyen är ändå den riktiga hållningen. Men enighet i utrikes- och säkerhetspolitiken måste också bygga på ansvar. Det trista är att Socialdemokraterna har gjort insatsen till en cirkus.