Häromdagen träffade Håkan Juholt ledande europeiska socialdemokrater i Bryssel. S-ledaren höll också ett anförande inför den socialdemokratiska föreningen, men enligt nättidningen europaportalen.se tog han inte alls upp EU:s problem och framtida vägval utan valde att använda sin talartid åt berättelsen om Sverige.
Det kanske var klokt.
För när nättidningens journalist efter mötet ställde några frågor om EU gav Håkan Juholt så många egendomliga besked att man förstår att han helst vill slippa ämnet.
Socialdemokraternas ledare ger till exempel ett häpnadsväckande svar på frågan om hur EU har hanterat den pågående ekonomiska krisen.
Juholt förklarar att Revisionsrätten i Luxemburg borde ha gjort ett slags revision av varje medlemslands statsfinanser och att en sådan oberoende kontroll hade behövts för att upptäckta problemen i tid.
Menar han allvar? Vet inte S-ledaren att Revisionsrätten enbart har rätt att granska hur unionens budget används? Inser han inte att det skulle innebär en gigantisk förstärkning av EU:s makt om tjänstemännen i Luxemburg dessutom skulle granska enskilda ländernas statsfinanser?
Ännu märkligare är Håkan Juholts svar eftersom S hittills avvisat den betydligt mer harmlösa form av budgetkontroll som det för närvarande förhandlas om i EU.
I riksdagen röstar S nej till att Sverige ska anslutas till den så kallade europluspakt som euroländerna vill ha och som är öppen för alla i EU. S hävdar att EU inte ska styra svensk finanspolitik, men i jämförelse med Juholts funderingar om Revisionsrätten framstår europluspakten som rena barnleken.
Uttalandet kan förstås tolkas som lösa tankar i Juholts huvud, som oavsiktligt har kommit på pränt. Intervjun på europaportalen.se innehåller så många motsägelsefulla idéer att de kanske inte ska tas på allvar.
Juholt motsättter sig till exempel inte idén om en transaktionsskatt, men är inte heller passionerat för. Han föreslår att kommissionen och EU-parlamentet ska sätta löntagarnas frågor i centrum utan att verka medveten om att det skulle innebära en kraftig förstärkning av de överstatliga institutionerna, vilket Göran Persson motsatte sig under sin tid som S-ledare.
Men de dimmiga tankarna ingår tyvärr i ett oroväckande mönster. Partiets talesman i ekonomiska frågor Tommy Waidelich hävdar till exempel att Sverige inte kommer att införa euron under hans livstid, men vill samtidigt att det ska utfärdas euroobligationer för att rädda Grekland och andra krisländer. S förespråkar alltså ett stort kliv på väg mot en finanspolitisk union – bara Sverige slipper vara med. I intervjun med Håkan Juholt tonas dock stödet för euroobligationer ned: Vi är öppna för detta, inte passionerat, men vi motsätter oss det inte, förklarar han, vilket inte gör budskapet klarare.
Socialdemokraterna har alltid haft ett ambivalent förhållande till EU. Under fyrtio år sa S nej till överstatligt europeiskt samarbete. Tage Erlander uttryckte ett tydligt ideologiskt avståndstagande i det så kallade Metalltalet 1961 och Anna Lindh var som SSU-ordförande en engagerad motståndare till svenskt medlemskap i EG.
Efter murens fall 1989 ändrade partiets ordförande Ingvar Carlsson uppfattning och blev sedan den statsminister som ansökte om svenskt medlemskap. Som utrikesminister blev Anna Lindh en av Sveriges skickligaste EU-förespråkare och Margot Wallström var enormt populär i S under sin tid som EU-kommissionär. Deras engagemang gjorde många partiaktiva mer positiva.
Göran Persson var aldrig någon entusiast, men drev under sin tid som statsminister en lojal EU-politik. Perssons utdragna tvivel rörande euron var olyckligt för Sverige, men byggde på kunskap och insikt om bristerna i valutanionens konstruktion.
Men vad hände sedan?
Mona Sahlin är också EU-vän, men under hennes korta tid som ordförande försvann frågan från partiets dagordning. Och bland medlemmarna finns fortfarande ett utbrett motstånd.
Nu har S en ordförande som vill att Sverige ska vara EU-medlem, men som tycks sakna grundläggande kunskap om hur unionen fungerar och inte verkar intresserad av det som händer i Europa. Med Håkan Juholt präglas Socialdemokraternas EU-politik av motsägelser och tilltagande förvirring.